”Jag vill mildra långtidseffekterna för barn som får strålbehandling”

I dag överlever 85 procent av de barn som drabbas av cancer. Mer forskning behövs för att hitta metoder som tar död på cancern och som samtidigt är skonsamma mot den växande kroppen. Forskaren Diana Spiegelberg undersöker om en kombination av läkemedel och strålning är vägen framåt för att minska risken för sena komplikationer efter strålbehandling av hjärntumör.

En utmaning vid behandling av hjärntumörer hos barn är att cancerceller, liksom kroppens alla celler, har ett inbyggt försvarssystem som gör att de kan reparera sig själva. Det innebär att det alltid finns en risk att cellen inte dör utan att den efter en tid reparerar sig själv och därefter fortsätter att dela sig, så att tumören fortsätter att växa.  

I dag är strålbehandling en viktig komponent för behandling av hjärntumörer, eftersom det inte alltid är möjligt att operera bort tumören eller behandla den med cytostatika. Men strålning är också förknippat med risk då det är svårt att undvika att skada även frisk vävnad. Det är en svår avvägning att behandla tillräckligt aggressivt för att döda cancercellerna så att de inte kan reparera sig själva – men samtidigt behandla tillräckligt skonsamt för att inte orsaka onödig skada som kan påverka barnet längre fram i livet.  

I dag används oftast den senaste tekniken för strålbehandling vid hjärntumörer, så kallad protonterapi, som är extra skonsam mot den friska vävnaden. Tyvärr är det ändå många tumörer som lyckas överleva behandlingen. Så, vad skulle hända om det gick att kombinera strålbehandling med någon form av läkemedel som hade förmågan att riktat slå ut just cancercellernas förmåga att reparera sig själva, men lämna den friska vävnaden ifred? 

Den frågan har Uppsalaforskaren Diana Spiegelberg bestämt sig för att svara på. 

– Det handlar om att angripa cancern från två håll. Kan vi kombinera två olika metoder, strålning och läkemedel, så skulle det kunna leda till att vi kan döda tumören mer effektivt, säger hon när vi träffas en bitande kall vinterdag på Rudbecklaboratoriet i Uppsala. 

Idén är enkel – men i praktiken är det ett stort och svårt projekt hon har tagit sig an. 

Tidigt inriktad på forskning om strålning 

Hur kroppen fungerar har alltid varit något som fascinerat Diana Spiegelberg. Under sin universitetsutbildning läste hon till biolog, men när undervisningen kom in på immunologi, genetik och anatomi förstod Diana att det var människokroppen hon ville lära sig mer om. Diana är född och uppvuxen i Tyskland, och det var under sin utbildning som hon kom till Sverige som Erasmus-student. Under sin tid på Uppsala universitet fick hon chansen att arbeta med ett projekt om strålbehandling vid cancer – och sedan dess har hon blivit kvar, både i Sverige och inom forskning om cancer och strålning.   

– Jag provade på andra projekt men kom alltid tillbaka till strålning på ett eller annat sätt. Så det var lika bra att fortsätta på det spåret, säger Diana Spiegelberg.  

I dag har hon forskat i över tio år om olika cancerformer, framför allt på vuxencancer. Men nu ligger fokus på att förbättra effekten av strålbehandling på barn som behandlas för hjärntumörer. En viktig drivkraft för Diana är att bidra till att minska bördan av de sena komplikationer som ofta uppstår.  

– Jag ville börja jobba med barncancer när det gick upp för mig att långtidseffekterna för de barn som blir fria från sin cancer är så otroligt svåra. Jag har själv tre barn och det är svårt att tänka sig att någon av dem ska behöva gå igenom det som så många av de barn som drabbas gör.  

Skillnad vuxencancer och barncancer 

Just svårigheten att hitta en behandling som är effektiv och samtidigt skonsam ser Diana som en av de största skillnaderna mellan forskning på vuxencancer och barncancer.  

– Ålder vid insjuknandet spelar en väldigt stor roll. Vuxna klarar av högre stråldoser både eftersom deras kroppar har växt färdigt, men också för att de har mindre del av livet kvar. För barn tror jag nyckeln är att hitta en behandling som är skräddarsydd, där vi kan ta hänsyn till både ålder och genetiska markörer, viket gör att vi kan behandla varje enskilt barn så effektivt som möjligt.  

För att hitta potentiella läkemedelskandidater har Diana och hennes forskargrupp testat många olika substanser för att se om de bidrar till att göra strålbehandlingen mer effektiv, det vill säga om läkemedlet har förmågan att förhindra att cancercellerna reparerar sig själva efter att ha utsatts för strålning.  

– Målet är att bekämpa cancern och förhindra återfall. Kan vi samtidigt minska stråldosen kan vi också minska graden av sena komplikationer. 

Studier i labbmiljö 

Testerna görs än så länge i liten skala, på framodlade cancerceller i en kontrollerad labbmiljö. Små prover av likadana cancerceller utsätts för samma typ av strålning som används vid behandling av hjärntumörer hos barn. Skillnaden i tillväxt mäts och jämförs sedan mellan prover där olika läkemedelssubstanser också har tillsatts. Syftet är att identifiera ett par lovande substanser som de sedan kan gå vidare med och göra större och mer ingående tester av. 

– Vi har hittat några bra kandidater, framför allt substanser som tagits fram för andra cancertyper och som är nära att godkännas för klinisk användning, säger Diana. 

Förhoppningen är att labbförsöken ska leda fram till resultat som är så positiva att det kan vara värt att gå till nästa steg, så kallade kliniska prövningar. Då handlar det om att testa metoden på barn som är under behandling. Men det ligger än så länge långt fram i tiden, och mer forskning krävs innan det kan bli aktuellt.  

– Jag har inte valt det lättaste projektet och jag är medveten om att det kommer att ta tid. Men jag är ändå positiv! Vi är många här i Uppsala som jobbar mot ett gemensamt mål, både läkare, forskare och läkemedelsföretag. 

Stödet från Barncancerfonden är också viktigt, poängterar Diana.  

– Utan Barncancerfonden hade jag inte kunnat bedriva min forskning. Barncancerfonden har en lång historia av att uppmuntra nyskapande forskning och det är en stor ära för mig att få föra detta arv vidare.  

Lästips

En Vilja av stål

Under hösten 2022 blir åttaåriga Vilja sjuk gång på gång, med förkylningar, dubbelsidig öroninflammation och halsfluss. Den svåra covid som läkarna först misstänker att det är visar sig vara leukemi, blodcancer.

Läs mer

”Mitt 7-åriga jag hade aldrig trott att jag skulle få vara med om det här!”

När Lycke gick i första klass fick hon en cancertumör på synnerven. Men att förlora synen på ena ögat har inte stoppat henne från att följa sina drömmar – att bli skådespelare. Under hösten har hon synts i tv-serien Ture Sventon och jakten på ungdomens källa.

Läs mer