Stamcellstransplantation
En transplantation av blodstamceller kan bota leukemi och andra tumör- och blodsjukdomar. Många barn skulle inte överleva utan behandlingen, men den innebär också risker. Därför erbjuds transplantation bara när det inte finns något annat botemedel.
Så fungerar det
Vid en transplantation byts de sjuka blodbildande stamcellerna ut mot friska som kan tas från blodet eller från benmärgen i bäckenbenet på en frisk donator. Det går också att använda sparade nedfrysta blodstamceller från navelsträngsblod.
Vid blodtappning sker först en stimulering med ett av blodets hormoner så att stamcellerna rör sig från benmärgen till blodet. Därefter sker en tappning genom en nål i armvecket. Det är enkelt, kräver ingen narkos för donatorn och ger många stamceller.
Från en donators benmärg sugs stamcellerna ut med spruta genom många stick i höftbenet. Det är mer arbetskrävande och narkos behövs, men metoden ger många stamceller. Stamceller från navelsträngsblod samlas in direkt efter förlossningen. Det är enkelt, kräver ingen narkos och ingen stimulering. Tyvärr är mängden stamceller begränsad och räcker ibland inte till en patient med större kroppsvolym.
Så går det till
En passande donator måste hittas. Under tiden hålls den underliggande sjukdomen i schack. När man har hittat stamceller med rätt vävnadstyp behandlas patienten. Det kallas konditionering och innebär att man ger cytostatika och strålbehandling för att bli av med den sjuka benmärgen. Kroppens immunförsvar sänks för att minska risken för att kroppen stöter bort de nytransplanterade cellerna och för att de nya cellerna inte ska attackera mottagaren.
Stamcellstransplantationen genomförs, vilket innebär att patienten får ett dropp med friska blodstamceller. Stamcellerna åker runt i blodbanan och ”bosätter” sig sedan i benmärgshålorna. Patienten isoleras någon eller några veckor när transplantationen är gjord, för att skyddas från infektioner.
Sist sker en immunrekonstitution. Patienten får läkemedel för att motverka avstötning av de nya cellerna och för att de nya cellerna inte ska attackera mottagaren. De nya cellerna kommer att bygga upp en ny fungerande benmärg som tillverkar blodets celler. När allt fungerar bra, efter sex–tolv månader, kan läkemedlen trappas ut.
Komplikationer
Nästan alla kroppens organ kan skadas efter en stamcellstransplantation, men de flesta läker. För att följa och behandla eventuella komplikationer följer man patienten tätt första året efter stamcellstransplantation och sedan med årskontroller. Ett barn som har fått en allogen transplantation kan drabbas av transplantat-mot-värdreaktion som heter Graft-verus-Host disease, GvHD. Det innebär att transplanterade celler reagerar mot patientens vävnad.
Barnet kan drabbas av hudproblem, leverpåverkan och svår diarré. Symptomen kan uppstå några dagar efter transplantationen eller upp till veckor efteråt. För att undvika och lindra symptomen ges immunhämmande läkemedel. Det positiva är att vissa donatorceller samtidigt reagerar mot och dödar tumörceller som kan finnas kvar i kroppen.
Tre typer av stamceller
- Embryonala: celler från ett embryo cirka sex dagar efter befruktning.
- Fetala: fosterstamceller från aborterade foster eller navelsträngsblod.
- Adulta: från en vuxen donator.
Forskarna ser stora möjligheter att i framtiden utnyttja stamceller för att reparera organ i kroppen och kanske till och med producera nya organ. Flera försök pågår världen över med att använda stamceller som reservdel, det vill säga skapa nya blodkärl, hud och andra organ.
Tre typer av transplantation
- Autolog transplantation: Egna stamceller.
- Allogen transplantation: Stamceller från en släkting, syskon eller en frivillig donator från ett internationellt register med en passande vävnadstyp.
- Syngen transplantation: Från en genetisk identisk individ, en enäggstvilling.