Fördämningar

Det finns många sorters gråt att gråta. Det finns de där tårarna i ögonen som inte blir så mycket mer, för att jag inte tillåter det. Och så den där gråten som lite tyst strilar ner för kinderna, nästan inte märkbart, bara lite diskret så där och som jag alltid stoppar lite för tidigt, innan jag gråtit klart. Och så den där gråten som aldrig kommer ut, och som kanske är min vanligaste, åtminstone förr. Det är den där gråten som bara fastnar som en klump i halsen, och som vare sig vill försvinna eller komma ut.

1440x810_damm.jpg

Just den gråten brukar bli huvudvärk istället för tårar. Och så finns den där gråten som jag upptäckte när min son var svårt sjuk. När jag varit så tapper så länge att jag nästan kräktes. Den gråten som kom när oron och undantagstillståndet inte tillät mig att sova, och jag till slut inte kunde hålla tårarna borta längre. Då kom den, som en tyst flodvåg som bara sköljde över mig. Som en fördämning som brast, och som jag inte kunnat förutse eller stoppa.

Den gråten är hopplöst okontrollerbar, den överrumplar mig och bestämmer själv när den vill komma. Han har varit färdigbehandlad i sex år nu. Han är här. Jag mår bra. Allt är som det ska. På sätt och vis. Vi har en superbra vardag, ett liv som fungerar och en familj som är hel. Men vi har lärt oss att vardagen inte kan tas för given.

Jag är med i olika hjärntumörsnätverk på Facebook. Jag har inget fotfäste kvar i vardagen vi visste om innan. I den nya vardagen har jag en fot i en bra tillvaro, och den andra fast cementerad i en cancervärld jag inte kommer ifrån. Vi är en del av den. Vi har sett andra familjer bli stympade för alltid och jag har sett cancerns bärsärkagång i min pojk. Vi har gått på barnbegravningar och jag har lovat mig att aldrig klaga på någonting. För han är kvar här med mig! Jag accepterar att det är så. Förstår att det måste vara så och att jag inte får välja.

Men ibland önskar jag mig tillbaka till den vardag jag hade. Då min största oro handlade om att mina barns astma inte skulle växa bort, eller att de skulle få glasögon som jag. Då jag funderade på vilka högskolor mina barn skulle gå på och då mitt företag tog all min tid utanför familjen.

Jag önskar mig tillbaka till den tid då jag inte visste om port-a-cather och växande elakheter i barn. Hur hade vårt liv sett ut om vi fått fortsätta så?

I nuet släpper nya fördämningar och blir till gråt. I arbetet med mig själv försöker jag släppa kontrollen och ha en tillåtande attityd till sorgen, vilken den än är. Vad än jag känner är det rätt.

Välkommen tårarna, så väl som skrattet, tänker jag. Så jag gråter och får kontakt med nya bottnar, nya delar av mig som behöver ge sig till känna och ta plats. Det är befriande och skönt, smärtsamt och nödvändigt. Och jag mår bättre än någonsin.

/Helene Kindstedt