”Då är det lätt att bara fortsätta”

Vad driver en musiker från Sandviken att år efter år spela ihop pengar till välgörenhetsorganisationer? Vi snackar här om en välmeriterad rockveteran som numera uttryckligen är trött på att turnera, men som ändå inte tvekar att ”göra” 14 bygdegårdar på 14 dagar. Allt till förmån för Barncancerfonden Mellansverige. För att få svaret på det, får man väl ringa och fråga.

12x5 Image

En fascinerande upplevelse man bjuds på som föreningsinformatör är insikten i var alla gåvor till föreningen kommer ifrån. Gåvorna som föreningen är helt beroende av. Att bevaka kontoutdragen är nämligen ingen blek vardagssyssla utan spänning och dramatik. Tvärt om. En siffra in på kontot, är inte bara en siffra. Bakom kreditposten finns en aktiv handling, en människa, ett brinnande engagemang och ibland en hel historia att berätta. Men givaren skyltar inte alltid med sitt namn, något som gör det hela ännu mer spännande. Ibland krävs rent detektivarbete.

En gång gav jag mig inte förrän jag fick tag på avsändaren till 56 292,41 kr. Efter en halv dags efterforskning fick jag äntligen napp. Gåvan kom från Enköpings Amatörfiskareförening, som efter många decennier tvingats lägga spöna på hyllan. Till fördel för Barncancerfonden Mellansverige var stadgarna som proklamerade att ”kvarvarande kassa vid föreningens upplösande skall gå till fiskevårdande åtgärder” så gamla att de kunde revideras.     

Men det är framförallt själva engagemanget som fascinerar mig. Allt detta fantastiska engagemang. Ofta handlar det om innovativa välgörenhetsevent, signerade små företag och privatpersoner som vill bidra och hjälpa till.

Ta till exempel bilverkstan i Rättvik som en dag varje höst arrangerar öppet hus med hjulskifte, där hela behållningen för dagens alla däckbyten, plus de anställdas dagslöner, skänks till Barncancerfonden Mellansverige. Detta känner halva Siljansbygden till, och det strålande resultatet blir därefter.

Eller ta grabbarna (i elefantdräkt) i Hallstahammar som arrangerade en familjedag med skidåkning och hamburgare som genererade nästan 60 000 kr till vår förening. Här lyckades man konkretisera begreppet ”man ur huse”. Alla var där, och arrangören talade varmt om bruksmentaliteten på orten. När något angeläget äger rum i Hallstahammar, ja då ställer man upp. Jag kunde inte motstå att i efterföljande artikel rubricera eventet som ”Bragden i Hallsta”.

Och Elise Ekström – eldsjälen personifierad, som på egen hand arrangerade välgörenhetskonserten ”Hyllning till livet” i Hökhuvuds kyrka den 16 februari 2018. Jag har själv jobbat i konsertbranschen och vet hur svårt är att dra publik till nya musikevenemang. Men hon lyckades. Ett års förberedande arbete innebar detta för Elise. För Barncancerfonden Mellansverige innebar det pengar väl motsvarande två kvalitativa utbildnings- och samtalsdagar för barncancerdrabbade. Som exempel.

Den här hedervärda insamlingen måste jag komplettera med en liten utvikning. Jag var så klart inbjuden till konserten i Hökhuvud utanför Gimo på den uppländska landsbygden. Självklart tog jag mig också dit, men var kanske inte helt införstådd med min egen förväntade delaktighet. Att jag skulle representera Barncancerfonden och kunna svara på frågor visste jag, men inte att min medverkan var omsorgsfullt tryckt i programbladet. Mellan de två musikaliska akterna hade jag nu 30 minuter reserverade inför en fullsatt kyrka – en församling på närmare 200 personer. Jag hörde endast mina egna steg eka när jag skred fram mot altaret och den väntande mikrofonen. I övrigt var det dödstyst. Spänningen olidlig.

Men det gick vägen. Min improviserade predikan fyllde tiden. Dock minns jag inte vad jag sa. Den som vill veta det, hänvisar jag till Gimo pastorat.

Men den flitige musikanten i Sandviken då? Jo, han heter Ingemar Dunker och är personen bakom en ström av gåvoinsättningar till Mellansverige den senaste tiden. Ingemar Dunker har 40 år bakom sig som blues- och rockmusiker och har idag som specialitet att med minimala konstellationer turnera och spela ihop pengar på äldreboenden, tandläkarpraktiker, verkstadsgolv, affärer… I vintras rullade turnén ”Trött på att turnera” (90 jobb på sex dagar), och nu senast ”Bypop-turnén” (14 bygdegårdar på 14 dagar).

Så vad driver en människa att göra detta? Varför lägger man ner sin tid och själ i välgörenhet? Vid en snabb googling står det klart att det naturligtvis finns forskning på det här området. Men, det vetenskapliga struntar vi i den här gången. Jag ringer Dunker istället.

– Jag tror det är själva grejen att det faktiskt GÅR att göra något, förklarar Ingemar Dunker, i stunden på väg till ett antal väntande bygdegårdar på Gotland.

– När man sitter hemma och lyssnar på allt som händer ute i världen tänker man; vad kan jag göra? Måste man engagera sig politiskt för att kunna göra skillnad?

– Men jag tror inte det, fortsätter han. Det viktiga är nog att man gör NÅGOT. Och jag har hittat min grej.

Ingemar är lite blyg och tror att det är insamlingsbössan i sig som gör mycket av jobbet, men avslutar:

– När jag efteråt räknar pengarna, är det klart att jag själv känner en viss stolthet. Då är det lätt att bara fortsätta.

/Jens Norberg