Ja har tattuerat mej å de kliar!

Jag minns en ung kille. Det är några år sedan nu när han kom till kontoret där jag arbetade, jag tror det var ungdomsgruppen som skulle träffas, eller om det var en träff inför ungdomslägret. Jag minns inte just det, men jag minns honom.

12x5 Image

Han var lite stöddig. En blivande hjärtekrossare.

Han påminde om en alldeles för ung James Dean.

  ”Ah, det kliar så på ryggen”, sa han och rörde oroligt på axlarna. ”Jag blir tokig, asså.”

  ”Vad har hänt?” frågade jag, för han ville att jag skulle fråga.

  ”Jag har tatuerat mig och det håller på att läka.”

Eller, han sa faktiskt så här:

  ”Ja har tattuerat mej å de håller på å läka.”

Det är lustigt hur man reagerar. Där stod jag bland flera unga människor som alla på något sätt drabbats av cancer och det jag väljer att säga är:

  ”Men du har väl inte fyllt 18 än?”

Som om det spelade någon roll.

  ”Nä.” Han flinade och fortsatte snurra med axlarna. ”Haru nått ja kan smörja me?”

Jag tittade ner på skrivbordet.

  ”Jag har den här, sa jag. ”Men det är handkräm och den luktar vanilj.”

Han tog tuben och sa: ”Aaja, åkej.”

Han hade en mörkblå hoodie-tröja på sig den där kvällen. När han började krångla av sig den såg jag de färdiga konturerna av tatueringen, stora vingar ut mot axlarna, en fågel på ryggraden.

Han hade tydligen födelsedag på samma dag som jag. Jag fick veta det igår. Att han dog för några månader sedan.

Jag har ett bra minne. Jag minns massor av saker som inte har någon större betydelse. Det sker automatiskt. Jag lägger märke till saker och de stannar hos mig. Ibland vill jag bevittna något brott så att polisen får förhöra mig om detaljerna, så jag får ett kvitto på exakt hur mycket jag minns. Leif GW Persson ska sitta i tv och säga: ”Vittnet hade ju ett formidabelt minne, det kan man inte klaga på, flås flås”.

Jag har lovat mig själv att minns dem alla. Alla de barn jag träffat som dött.

Det kanske låter som ett bisarrt löfte. Som om jag är lite märkvärdigt av mig. Men jag vägrar acceptera att döden ska få bestämma.

Lite grann gör jag det för att det är orimligt att jag ska behöva minnas MÅNGA. Det måste ta stopp någon gång. Det är det rimliga. Så måste det vara. Det är på något vis vår civilisations löfte, att inget ska besegra människan. (Utom möjligtvis människan själv, men det är en annan historia.) Och i synnerhet inte barncancer.

Människan ska besegra och utrota barncancern. Det är så det måste vara och det är så det kommer att bli. Barncancerfonden kommer aldrig att ge upp och inte jag heller. Jag deltar genom det arbete jag gör, genom att aldrig glömma, alltid minnas de som dör, de som inte borde dö. De som i framtiden inte ska dö.

  ”Jag kommer minnas alla tills jag inte behöver minnas några fler!” ropar jag inom mig, rustad för kamp och trotsig inför universum.

Jag har jobbat på Barncancerfonden i flera år nu. Det är min garant för att slippa minnas ännu fler barn. För snart kommer alla barn som får cancer att överleva. Jag har hört forskare säga det. Det ligger inte så långt borta som vi kanske tror. Men det räcker inte. För vi är inte där än.