Non-Hodgkins lymfom

Gemensamt för alla lymfom är att vita blodkroppar förvandlas till cancerceller. De sjuka cellerna samlar sig i eller utanför någon av kroppens lymfkörtlar. Non-Hodgkins lymfom finns i tre huvudtyper: T-cellslymfom, B-cellslymfom och storcelligt anaplastiskt lymfom. De tre typerna kräver olika behandling.

Symptom

Non-Hodgkins lymfom ger ungefär samma symptom som Hodgkins. Det vanligaste symptomet på lymfom är hastigt växande oömma lymfkörtlar, men ger ofta även en generell påverkan på kroppen, oavsett var det sitter, såsom trötthet, feber och avmagring.

Diagnos

Diagnosen ställs först och främst genom att ett prov tas från tumören (biopsi) och sedan studeras, bland annat i mikroskop. Dessutom ingår en rad blodprov och röntgenundersökningar som datortomografi, magnetkamera, PET-scan och ultraljudsundersökning. Benmärgsundersökning görs också.

Behandling

Behandlingen av T-cellslymfom liknar behandlingen av leukemier. B-cellslymfom behandlas med cytostatika i block om cirka en vecka, under totalt tolv veckor.

Anaplastisk storcellslymfom behandlas med en intensivare cytostatikaperiod och vissa barn får även en underhållsbehandling med cytostatikainjektioner en gång i veckan under ett år.

Komplikationer

Den intensiva behandlingen med cytostatika vid non-Hodgkins lymfom gör att en del barn stannar i växten under behandlingsperioden. Barnen återhämtar dock detta när behandlingen är slut och växer i kapp. Den slutliga längden brukar inte påverkas.

Cytostatikan kan också leda till nedsatt förmåga att få barn hos pojkar som behandlats för lymfom. Hur mycket behandlingen påverkar beror på vilken behandling som ges och i vilken ålder den drabbade är. Nya behandlingsprotokoll används idag för att minska risken för infertilitet. Även inom detta område har den medicinska tekniken gjort framsteg.

Prognos

Non-Hodgkins lymfom är den cancersjukdom som har haft den mest förbättrade prognosen de senaste 20 åren. Under 1970-talet överlevde bara 15–20 procent av barnen medan drygt 90 procent botas idag.

Forskning

Idag är forskarna ännu en bit ifrån att bota alla barn som drabbas av non-Hodgkins lymfom. För att nå dit, om det ens är möjligt, krävs kunskap om varför och hur sjukdomen uppstår, och vilka som drabbas. Det krävs också nya former av läkemedel. Men överlevandet har ökat. En viktig orsak är samarbetet mellan forskare i Norden, Europa och USA, ett samarbete som har gjort det möjligt att jämföra och utveckla behandlingarna.

Thomas Hodgkin, en brittisk läkare och patolog, beskrev sjukdomen, som sedermera fick hans namn, redan 1832.
Före 1995 behandlades lymfom enligt flera olika behandlingsscheman.
År 1995 infördes ett gemensamt behandlingsschema för hela Norden. Det innebar en strukturell förändring och en samsyn som påverkade överlevnaden positivt.
Non-Hodgkins lymfom är den cancersjukdom som har fått den mest förbättrade prognosen de senaste tjugo åren. Under 70-talet överlevde bara 15–20 procent, i dag överlever drygt 90 procent. Orsaken till utvecklingen är den intensivare cytostatika-behandlingen.
För att minska risken för infertilitet hos pojkar vid behandling av Hodgkins lymfom har man på senare år börjat ge olika sorters behandling till flickor och pojkar.
Lymfom utgör cirka elva procent av all barncancer.