You are my sunshine

Bara ett par dagar efter att vi anlänt till Uppsala skulle de försöka operera bort Agnes tumör. Vi hade vid det laget fått veta att den var stor som en avokado och att den delvis sitter i områden som är så känsliga att man inte bör röra dem, så hur det än blev så skulle de inte kunna få bort hela.

12x5 Image

Själva operationen skulle ta hela dagen. Vi hade varit med Agnes på barnintensiven dygnet runt sedan vi kom dit men blev nu rekommenderade att för vår egen skull lämna sjukhuset under tiden operationen pågick. Redan klockan 07.30 på operationsdagens morgon skulle man påbörja operationen och den skulle kunna hålla på ända in på natten.

Det var så många känslor inför operationen, som inte riktigt går att sätta ord på. Agnes var bara sex månader vid den tidpunkten och jag hade aldrig varit ifrån henne tidigare. Efter att nyss ha varit så himla rädd att förlora henne i det akuta skedet var jag nu bara lättad och glad över att hon var vaken och mådde till synes ganska bra. Att då behöva lämna bort henne, en hel dag, för att främmande människor skulle skära i hennes huvud, kändes inte som en särskilt lockande känsla.

Natten innan operationen sov jag ingenting. Agnes skulle få amma fram till midnatt och efter det skulle hon fasta. Vi ammade och ammade. Jag sjöng för henne och jag grät, om vartannat hela natten.
På morgonen hjälptes jag och hennes pappa åt att tvätta henne inför operationen. Och vi fick själva operationsskjortor på oss så vi skulle kunna hålla i henne in i det sista innan hon skulle fara iväg till operationen.

Så länge jag kunde innan vi skulle lämna henne så höll jag henne i min famn och sjöng för henne. "Somewhere over the rainbow" och "You are my sunshine" sjöng jag, om och om igen, nästan som på repeat. Två av de sånger jag sjungit otaliga gånger när jag skumpat runt med henne i bärselen, i försök att få henne att somna. Då kändes det som fina och mysiga sånger, men nu var de bara hemska och sorgliga. När man liksom tittar på sin lilla fina bebis som är täckt av bandage och har slangar i huvudet, och sjunger textraden "You'll never know dear, how much I love you, please don't take my sunshine away.." så får texten en ny betydelse, och man inser hur makaber situation man befinner sig i. Hur fel det egentligen är.

Operationsdagen var den längsta dagen i mitt liv. Så mycket oro och så mycket rädsla. Tänk om något skulle gå fel? Tänk om hon faktiskt inte skulle klara operationen? Hur skulle hon må efteråt? Hur skulle det bli?

Min bror och hans flickvän kom till Uppsala och spenderade dagen med oss, och vi följde rådet vi fått om att lämna sjukhuset. Det var bra, på något vis gick dagen trots att det kändes som tiden stod still.
Redan runt 19-tiden kom Agnes tillbaka till barnintensiven, och neurokirurgerna var nöjda. De hade lyckats fått bort mer av tumören än vad de trodde, det hade gått fortare än vad de trodde, och det blödde mindre än vad de trodde. Agnes mådde bra och var så pigg att hon inte ens låg kvar i respiratorn. Hon hade däremot fortfarande slangar i huvudet och hon hade ett större bandage än tidigare, men hon skelade inte lika mycket som innan, och hon mådde just då oförskämt bra.

Mitt hjärta var lättat för en liten stund, och nu startade en lång väntan på provsvaren, som skulle vara avgörande för vad som skulle ske med den biten av tumören som satt kvar.

/Marie, Agnes mamma