Vilken mamma gör så?

Skolan ringer en tisdagsförmiddag, han är hängig. Henrik och jag diskuterar över telefon vem av oss som ska vabba, lotten faller på mig, igen. Eller det är inte riktigt sant, jag erbjuder mig. Igen.

12x5 Image

Jag kommer till skolan en timme senare, pratar med tre av Alexanders lärare i matsalen. Alla vill säga något om hans tillstånd och jag suger i mig. ”Han grät efter en av lektionerna för att han hade så ont i huvudet”. ”Han har inte ätit lunch men jag gick upp med knäckebröd till honom”. ”Han verkar varm”. ”Vi tog med en banan upp också, men den vill han inte ha”. 

Uppe på fritids möts jag av en glasartad blick i ett rödflammigt ansikte. Det tunna håret står på ända och fleecen är på. Han reser sig just ur soffan och dukar undan en mugg. Något känns bekant, men jag förstår inte riktigt vad.

Vi skyndar oss på med ytterkläderna, båda vill bara hem till soffan nu. Möter lillasyster Marta i trappan. Ser hennes oroliga men behärskade blick, ger henne en kram, hon biter ihop och går upp till klassrummet. 

Först på vägen hem kommer det krypande över mig. Feber… Om kroppstemperaturen är över 38 grader måste vi kanske åka till sjukhuset. Shit. Jag hade glömt. Förträngt att samma sak hände för bara ett par månader sedan. Jag säger inget till Alexander.

Hemma tar vi tempen. 38,0. Jag bestämmer mig för att avvakta och äta lunch. Jag föreslår att vi ska kolla på Ture Sventon-serien på TV4 och vi kryper upp i soffan. Det är varmt och mysigt. Jag minns inte när han senast satt bredvid mig i soffan istället för i någon av läderfåtöljerna framme vid tv:n.

En timme senare har han 38,1. Jag sms:ar Henrik och han tycker vi ska avvakta. Jag håller med.

Efter första avsnittet: 37,7. Jag pustar ut. Det börjar ösregna men efter två avsnitt tar vi paus och jag bestämmer mig för att springa en runda så länge. Regnet, luften och hjärtslagen plåstrar om mig en stund.   

Senare på kvällen är hans huvudvärk kraftigare och Henrik ringer barnonkologen för att stämma av att vi kan ge en Alvedon. Vi är alla överens om att Alexander inte behöver åka in, men de vill ha blodprover som visar neutrofilerna nästa dag.

Följande morgon känner sig Marta krasslig. Jag har svårt att avgöra om det främst handlar om solidaritet med brorsan eller om hon verkligen är dålig, men jag låter henne vara hemma även för Alexanders skull. När han vaknar meddelar jag honom att vi måste gå till vårdcentralen för ett stick i fingret.     

Han bryter ihop. 

”Det är bara ett stick i fingret”, försöker jag men jag vet att det är lönlöst. Jag går därifrån och försöker signalera: ”Jag vet att du hatar det, men det måste göras”.

När vi kliver in på vårdcentralen får jag direkt kontakt med sköterskan på provtagningen (som vi vid det här laget är bekanta med). Vi hälsar och hon ropar upp nästa patient. Det är fem nummer före oss, det borde ta en kvart innan det är vår tur tänker jag. Jag förklarar för Marta att hon får vänta i soffan när jag och Alexander går in i behandlingsrummet. ”Det kommer gå fort”, säger jag. Hon nickar, protesterar inte längre som när hon var liten.

Efter bara ett par minuter kommer sköterskan bort till oss och ger ett diskret tecken om att vi kan gå före i kön. ”TACK” viskar jag för att inte väcka uppmärksamhet bland de andra som väntar. Alexander släpar fötterna efter sig och gnyr.

Sen följer en horribel sekvens av mitt liv.   

(Det är förstås än mer fasansfullt för Alexander, men han har en tendens att tränga undan de värsta ögonblicken. Redan dagen efter kan han inte redogöra för vad som hände i rummet.)

Vi går in före sköterskan och jag lägger våra tjocka vinterjackor på en stol men de glider direkt ner på golvet. Jag skrattar och försöker säga något tokigt om det men Alexander har redan zoomat ut. Allt han kan koncentrera sig på är smärtan som ska komma, blodet som måste lämna hans kropp. Sköterskan står vid datorn och undrar vilka prover som ska tas och jag säger att om du är osäker är det lika bra att ta så många som möjligt, vi vill inte göra om det här. Verkligen inte. Det visar sig att hon vill sticka Alexander i armen. Återigen har jag lovat något jag inte kan hålla, det blir inte ett stick i fingret som jag sa. Fan!

Sköterskan agerar snabbt, för snabbt. Hon pratar och pratar hela tiden, ger Alexander en studsboll att hålla i, letar efter en åder att sticka i.

Alexander skriker. Det är det jag minns mest, att han hela tiden skriker ”NEJ, NEJ!” och drar undan sina armar. Han skriker högt, och när jag senare blir utskickad ur rummet inser jag att det måste ha hörts över hela väntrummet. Men än så länge är jag kvar och jag försöker vara bestämd och tala allvar med honom samtidigt som sköterskans monotona röst mal på och Alexander fäktas. Han är 10 år och väger 24 kilo. Var kommer all hans styrka ifrån?    

Jag känner mig förtvivlad. Det här kommer inte att gå, det kommer aldrig att gå. Jag börjar ångra att jag sa att hon skulle ta mer blod än vad läkaren frågade efter. Hade han kunnat bli stucken ”bara” i fingret om jag inte hade sagt så? Men nu är det för sent att backa.

Efter en stund börjar sköterskan hota Alexander med att mamma måste gå ut om han inte kan sitta still. Det känns märkligt att höra en sjuksköterska prata på det sättet. Och hur kan hon bestämma att jag inte får vara kvar hos min son? Hur vi än genomför den här provtagningen kommer det att vara ett övergrepp på Alexander. Han måste göra något han hatar, men hur kan vi göra det så barmhärtigt som möjligt? Min hjärna går på högvarv. Var går gränsen? När måste jag avbryta? Är det inte min uppgift som mamma att hindra att min son tar skada? För detta kommer att sätta spår, det vet jag. Samtidigt vore det vansinnigt att avbryta processen nu. Det skulle bara signalera att han har ett val som han inte har.

Tillslut skriker jag till Alexander att han måste lyssna på mig och jag vrider hans huvud handgripligen mot mig. Han vägrar släppa efter, han vägrar titta på mig. Han slåss för sitt liv. Sköterskan vill heller inte bli överröstad men lugnar sig tillslut något och jag förklarar bestämt för Alexander att han har två val. Att ta provet här och nu eller åka till sjukhuset och göra det där. Det gör förstås ingen skillnad, han vill inget av alternativen.

När sköterskan, som jag har stor respekt för, en tredje gång hotar med att mamma måste gå ut om han inte kan sitta still börja jag inse att detta nog är hennes sätt att säga att hon vill att jag lämnar rummet. Jag tittar på henne och säger: ”Vill du att jag går ut? Tror du att det går bättre?” Hon nickar.

Jag går ut. 

Jag går ut ur rummet och lämnar min son skrikandes kvar där inne.

Vilken mamma gör så?    

Efteråt kramar jag om Alexander länge och så hårt jag vågar med tanke på hans taniga kropp. Han skrek och skrek där inne på provtagningen och jag stod utanför. En dam i sextioårsåldern hade rest sig från sin stol och väntade bredvid mig vid receptionen och jag förstod att det var hon som var nästa på tur. Hon var lite smått irriterad, var hon inte det? Jag blundade. Bad jag till Gud? Jag vet inte. Efter en evighet lugnade det sig. Hade de gett upp nu? Blev det inget? Vad gör vi då?

När han kommer ut sitter en ”tröstis” i armvecket. Han gjorde det. Det trodde jag faktiskt inte. Jag har aldrig sett honom kämpa emot på det här sättet förut. I min omfamning klappar jag honom på huvudet och upprepar om och om igen att han är modig, att han gjorde något han inte ville. Sköterskan glider förbi och hämtar damen som har väntat otåligt. Jag vill inte möta hennes blick. ”Tack” säger jag till sköterskan. Och ”tack, tack” upprepar jag när hon går förbi oss igen.   

Jag går bort till Marta som har suttit och väntat tålmodigt. ”Du sa att det skulle gå fort, mamma” säger hon indignerat när hon reser sig och samlar ihop sina kläder. Jag har ingen aning om hur lång tid som har förflutit, men jag har inte plats för hennes kommentar. Nu vill jag bara lämna den här lokalen där vi har varit dagens mesta uppståndelse. Eller veckans eller månadens. På vägen ut vill jag förklara för alla i väntrummet. Min son är inte en bortskämd odåga som inte klarar av ett litet blodprov, han har bara gjort samma sak mer än hundra - HUNDRA! - gånger och han har varit lika rädd varje gång.

Nej, fel. Han har blivit räddare för varje gång.

Hur plågsam kommer nästa nålsättning nu bli.

Febern håller i sig, men den stiger inte. Barnen sitter hemma och kollar på film och medan vi ändå väntar på provsvaren springer jag till gymmet för ett träningspass med en kompis. Det är lunchtid och jag instruerar barnen i hur de ska värma mat i micron innan jag sticker.     

Två timmar senare ligger Alexander i soffan och slumrar. Han har bara ätit två skedar broccolisoppa så Marta har blandat saft, en deciliter koncentrat i ett glas och så lite, lite vatten. En sådan fin gest, men saften är odrickbar. Febern har stigit till 39,1 så jag ringer till barnonkologen samtidigt som jag försöker duscha och äta lite mat. De svarar inte på akutnumret. Efter en halvtimme kommer jag fram på vanliga numret. Inga provsvar ännu, vi avvaktar.   

Alexander sover. Han mår betydligt sämre nu. Det är som om morgonens urladdning på vårdcentralen slog ut det sista försvaret kroppen hade. Får i honom lite saft, inget annat. Jag hämtar Jonathan på förskolan. Ringer barnonkologen igen, fortfarande inga provsvar. Troligtvis hämtades blodet inte förrän på eftermiddagen och vårdcentraler kan inte akutmarkera proverna, de hamnar sist i kön. Det börjar bli dags att åka in trots allt. Jag ringer Henrik igen och diskuterar. Vi ställer in kvällens karateträning, Henrik kommer hem lite tidigare, packar för att kunna stanna på sjukhuset en natt. Vi berättar för Alexander, han bryter ihop igen.                

De åker.      

Till dagens andra stick.

Jag lägger syskonen tidigt och för en gångs skull somnar de också tidigt. Henrik ringer. Provsvaren från morgonen är fortfarande inte klara.                

De togs alltså förgäves.                

De nya proverna visar att det mesta ser bra ut men Alexander har ätit och druckit för dåligt och han ordineras dropp i fyra (!) timmar. De kommer inte vara hemma igen förrän vid midnatt.

Jag sätter mig i soffan. Det finns massor jag borde ta tag i, men jag orkar bara inte. Försöker läsa, det går inte. Kollar Facebook. Försöker kolla på en TV-serie, det går inte. Kollar Facebook, inget nytt. Kollar Instagram, inget nytt. Kollar Facebook igen. Inget. Nytt.  

Det är flera timmar till läggdags, men jag kan inte ta mig för något.

Krukväxterna sörjer dagen som har varit.

/Elaine