7 år och vuxnare än de vuxna i rummet

När jag var 10 månader blev jag sjuk första gången. Mina föräldrar åkte in till sjukhuset för att jag hade en infektion i ett finger. När vi kom till sjukhuset hade det blivit blodförgiftning och efter lite blodprover visade det sig att jag hade ALL (Akut Lymfatisk Leukemi).

12x5 Image

Jag behandlades i lite mer än två år och när jag var klar med behandlingen och hade fått lite tid på mig att återhämta mig skulle jag börja på förskolan, eller dagis som det hette då. Jag hann dock bara med inskolningen innan jag kräktes utanför dockvrån och mina fröknar fick ringa hem till mamma som trodde att jag fått en hjärnskakning efter ett slag mot huvudet. När vi åkte in till sjukhuset visade det sig att jag fått ett återfall. En ny period av behandlingar startade och jag var precis färdig med min behandling när det var dags att börja i förskoleklass.

Under båda dessa behandlingar var mitt immunförsvar kraftigt nedsatt och jag var för det mesta ganska orkeslös. Detta gjorde att kontakt med andra jämnåriga inte fungerade och jag var hänvisad till en uppväxt bland i stort sett bara vuxna. Mamma, pappa, mormor, morfar, farmor, farfar och en hel rad läkare och sköterskor som alla fanns där för mig och ville mitt bästa, vilket kunde bli lite för mycket. Det rådde absolut ingen brist på kärlek och omtanke men jag fick inte särskilt mycket träning i hur jag skulle umgås med jämnåriga. Hur tar jag mig in i en lek eller ett samtal som redan pågår? Hur får jag nya kompisar? Hur tar jag mig in i en ny grupp? Detta är frågor som följer mig än i dag.

I dag pratar man mycket om att vuxna inte har tid med sina barn, men jag har växt upp i en värld med för många vuxna och för få barn. Jag började helt enkelt förskoleklass utan någon som helst erfarenhet av att umgås med jämnåriga, men med otroligt mycket erfarenhet av att umgås med vuxna.

Allt detta tillsammans med att jag som cancersjukt barn tvingades hantera frågor som rör liv och död långt innan de flesta andra, har gjort att jag också vuxit upp snabbare än de flesta andra. Som 7-åring kunde jag diskutera politik och andra vuxenfrågor bättre än många vuxna och jag tvingades inse att jag faktiskt på vissa plan var vuxnare än de vuxna i rummet. Detta gjorde tyvärr också att jag inte passade in bland mina jämnåriga kompisar. Det var inte många andra 7-åringar som kunde diskutera politik med mig och på grund av mina sena effekter av behandlingen hade jag mycket svårt att vara med och leka tagen, hoppa hopprep eller spela King.

Jag fick ofta höra av välmenande vuxna att det jag var bra på skulle jag ha nytta av när jag blev vuxen, men det är inte till mycket tröst för en 7-åring som bara vill vara som alla andra och passa in.

Det jag fick lära mig tidigt var att ålder inte var avgörande för om man var vuxen eller inte. Det som avgör är hur man uppfattar och hanterar sin omgivning. Jag kan än idag känna frustration av att vara vuxnare än människor som levt dubbelt så länge som jag.

Nu är jag 24 år och jobbar som lärare i en förskoleklass. Jag möter barn som alla bär på sina erfarenheter. En del är omöjliga för mig att föreställa mig. Dom, precis som jag, bär på upplevelser som ett barn inte ska behöva ha. Vissa har funderingar som ett förskolebarn borde vara förskonad från. Jag anstränger mig för att se varje barn precis där dom är. Jag utger mig inte för att förstå. Jag försöker inte berätta att deras erfarenheter en dag kan bli användbara. 

Jag försöker att skapa en miljö där var och en kan mötas. Där olika erfarenheter blir till en tillgång och där alla kan känna att dom faktiskt hör hemma.

Men allra viktigast för mig är att mina elever inte ska behöva känna att de är vuxnare än den vuxna de möter i klassrummet.

/Annie