Vad var det som hände!?

Att representera ett starkt varumärke som Barncancerfonden, innebär inte bara ett yrkesmässigt ansvar. Det kan också få effekter för mig som privatperson. Positiva effekter. Häng på, ska jag berätta!

12x5 Image

Att sälja prylar på nätet har länge varit en stimulerande hobby för mig. Jag har aldrig misslyckats. Det finns alltid någon som vill ha det som man själv inte behöver. Folk reser långväga för en tjock-tv och skickar tiotals meddelanden för att kamma hem en skohylla för 100 spänn. Vidare kan det, om man lyckas ”lura” hem rätt person, bli tal om merförsäljning. En gång sålde jag ett bord till en kvinna som i samma veva blev hopplöst förtjust i ett större skåp i samma stil. Så jag sålde det också. Lyckligtvis godkändes affären av resten av hushållet, efteråt.

Att sälja och köpa begagnade grejer kan jag nuförtiden även se som det enda sättet att få kontakt med andra människor. Det inrutade vardagslivet och ensamheten på kansliet gör att mötet med en person som är intresserad av min gamla dammsugare blir veckans höjdpunkt. 

Nåväl, vad har då det här med Barncancerfonden att göra? Jo, Barncancerfondens starka varumärke blev åter tydligt då jag häromveckan sålde föreningens avställda luftkonditioneringsanläggning (AC). Han som behövde kyla ner sitt garage och nappade på annonsen, prutade naturligtvis friskt initialt, men när han förstod att försäljningen landade hos Bancancerfonden Mellansverige, ångrade han sig djupt. ”Jag skulle gärna ha bidragit med pengarna, även utan AC”, blev reaktionen.
Det här innebar en bra deal. Jag fick varan såld utan knussel, och köparen kände att han bidrog med god gärning. Men min främsta tanke kring det hela är att det finns en laddning i varumärket Barncancerfonden. Något stort och vördnadsfullt. När jag berättar att jag arbetar på Barncancerfonden, händer det något. Folk blir genuint intresserade och ställer följdfrågor, vilket inte är självklart annars. Då känner jag stolthet. Samtidigt som jag vet att det starka varumärket är välförtjänt.

Men den lyckliga kombinationen Barncancerfonden och försäljning på nätet stannar inte där. Parallellt med AC:n sålde jag mitt valthorn. Och det var en stor sak. I min ungdom tänkte jag faktiskt bli musiker och för 20 år sedan gjorde jag inget annat än att spela horn, men det är en annan historia. Att sälja hornet innebar således både lite sorg och en befrielse. Jag blev inte musiker. Men det blev bra ändå. Ett horn ska ju också spelas på, inte ligga på hyllan som ett monument för det som inte blev.

Att sälja ett musikinstrument är dock inte som att kränga en beggad AC. Varje instrument är unikt och behöver provas och ”kännas in” innan man köper det. Det var jag också fullt medveten om och hade därför inga stora förhoppningar. Flera i musiker-svängen hörde emellertid av sig, men önskade såklart att på något sätt provspela, och det här skulle innebära omständliga arrangemang.
Men, då ringde han. Mannen från djupaste Östergötland. Mannen som inte hade spelat på 52 år. Mannen som ville köpa mitt horn. Han satte sig i bilen och meddelade att han skulle komma klockan fem. Och det gjorde han också.

Det blev ett varmt och personligt möte som jag sent kommer att glömma. Förutsättningarna till trivsel var också ovanligt goda, då denne nyblivne pensionär anmärkningsvärt nog hade stannat på banken i Söderköping och betalat hornet i förväg. Inget snack om provspelning här. Affären var alltså redan klar då han steg in i mitt hem med sitt dragspel under armen. Han stannade sedan i fyra timmar. När han inte pratade musik, spelade och sjöng han. Det visade sig snart att jag hade fått en trubadur och livsnjutare till middagsbordet. Och utöver det, gissningsvis Finspångs vassaste ambassadör för Barncancerfonden.

Så här låg det nämligen till. Min nyfunne vän visste att han ville köpa ett valthorn. Modell och pris var sekundärt. Det som avgjorde saken var att han hade luskat reda på att jag – säljaren, arbetade för Barncancerfonden, något som låg honom mycket varmt om hjärtat. Självklart stod det klart att försäljningen inte hade något som helst med mitt jobb att göra. Men bara att i samband med sin dröm om att äga ett valthorn, få möta någon som representerade Barncancerfonden, fick honom att göra slag i saken.

Jag hjälpte honom till slut med alla saker till bilen ute på gatan. Sedan stod jag kvar en stund, tittade efter honom och försökte tänka. Vad var det som hände!?

Ja, det som hände var att jag i alla fall inte blev musiker. Punkt. Men jag blev föreningsinformatör på Barncancerfonden istället. Och just då kändes det väldigt bra.

/Jens Norberg