Cancerhero

Mitt namn är Emelie Östensson, och jag har haft cancer. Jag är 32 år och en överlevare, den första generationens överlevare, från barncancer. Jag besegrade sjukdomen. Något som jag är stolt över.

12x5 Image

Det var en varm sommardag i Pukavik, byn jag växte upp i. Mamma skulle borsta mina tänder och undrade varför jag petat upp en pinne i kinden. Den där pinnen visade sig vara rabdomyosarkom och jag startade min första cellgiftsbehandling den 9 juli 1990, dagen efter min 4 årsdag. Mitt långa blonda hår bara försvann, som om någon sa hokus pokus. Jag opererades i ansiktet och fick ärr för livet, då inte bara synliga.

Samlade bilder från FC (före cancern) och UB (Under behandling) Hela livet delas in i olika epoker där även EC ingår (Efter cancern)

Som sagt, mitt namn är Emelie Östensson, och jag har haft cancer. Jag är född och uppvuxen i lilla Pukavik som ligger mellan Karlshamn och Sölvesborg. I många år har jag grubblat över min sjukdom, hur den har format mig som individ, hur sjukdomen funnits där även när man blev friskförklarad. Många tror att man är “klar” efter en friskförklaring. Men det funkar inte riktigt så, inte för mig iallafall. Jag var tvungen att bygga upp mig själv igen, med en rad av sjukhusbesök, operationer och tandtransplantationer. När jag var 20 år hade jag fått nytt ben med tänder inopererat i min käke, då över 15 år efter insjuknandet.

Som 22 åring ville jag se något mer än Sölvesborg så jag flyttade till Malmö och fick jobb som Visual Mechandiser på ett klädföretag i samma veva som jag började gå på seneffektsmottagningen i Lund. Det var lite annorlunda att bo i en storstad först, men efter några år växte staden på mig och jag började trivas som fisken i vattnet. Där träffade jag även andra överlevare. I lilla Sölvesborg var man alltid tjejen som haft cancer. I Malmö kunde jag vara bara Emelie Östensson. Visst undrade vissa över ens ärr och så, men när man berättade vad man hade varit med om så visade det sig att den man pratade med också hade en historia att berätta. Jag insåg att alla har en historia att berätta.

Sölvesborgsbron. Foto: Emelie Östensson

Det var också i Malmö jag gick med i Maxa Livet. Där fick jag träffa andra överlevare. Med dessa individer kunde jag ventilera. Att kunna prata med andra som gått igenom det jag gått igenom fick mig att växa. Grubblerierna minskade och hjärnans alla hörn och vrår städades upp mer och mer. I sommar fyller jag 33 år och jag har lärt mig att leva i nuet.

Jag har precis gått in i en ny era, jag bytte jobb, blev kär i Simon och flyttade hem till Sölvesborg igen. Det börjar bli sommar och man vaknar till fågelsång varje morgon. Sådan kontrast mot Malmö där jag vaknade till fiskmåsskrik varje morgon. Just nu älskar jag livet……

Det är så mycket man vill berätta, minnena sitter i trots att jag var så liten. Det finns så mycket inom mig. Personer man mött, doktorer man fäktats med och underbara barnskötare man har lekt med. Jag vet inte om ni vet vem jag är. Men jag vet vilka ni är, er kommer jag aldrig glömma. Dr Albert i Lund med sin doftande after shave och sina roliga skämt om att han var en liten åpa. Tomas Wibes allvarliga men skojfriska blickar. Han ringde mig en dag när jag var runt 20 och berättade om sin forskning. Det värmde i mitt hjärta. Agnetha på 91:an. Doris vår lilla husa, med dom godaste kanelbullarna jag någonsin ätit. Eller sjuksköterskan Persie som senare började jobba på ambulansen. Stanisalv som hördes lång väg i korridoren. Min mamma och pappa som orkade. Min mormor och morfar som fanns till. Och mina syskon som fick göra det bästa dom kunde då. Och det bästa är nog JAG, jag klarade det…

/Emelie