Trädhistoria - Maxa livet skrivkurs

En helg med vuxna barncanceröverlevare. Mitt namn är Sara Hellberg och jag jobbar med Barncancerfondens program för vuxna som överlevt cancer som barn, Maxa livet. I programmet ordnar vi aktiviteter som ska stärka personer och ge dom verktyg för att lättare klara av vardagen.

Aktiviteter som vi hittills arrangerat genom programmet har varit träningshelger, målarkurser, rehabiliteringsvistelser och skrivkurser.  

Jag vill dela med mig av de vackra dikterna som skrevs under helgen och av dynamiken och de starka band som bildas tillsammans med andra som upplevt samma sak.  

Det var fredag och stämningen var avslappnad och lugn, alla deltagare var glada över att vara framme och återigen få träffas. Det hade gått fem månader sedan de sist sågs här på Frötuna, på den första delen av skrivkursen. Då låg snön på marken, i dag var det strålande sol och varmt, säkert 25 grader. Frötuna visade sig från sin bästa sida. 

Förväntansfulla fyller deltagarna på kopparna med ingefärste, några vill hellre ha kaffe och går till köket för att hämta. En deltagare har samma morgon gått upp tidigt och bakat rulltårta till de andras stora förtjusning.

Kursen börjar och tolv spända överlevare tar plats i ringen. Anna-Carin som är kursledare hälsar alla välkomna och berättar en historia som får alla att slappna av. Solen lyser utanför fönstret och alla tilldelas en uppgift. De ska hitta ett träd och berätta trädets historia. Varje historia ska börja med "jag minns". Alla går ut i den varma sommarkvällen och väljer ett träd som på något sätt väcker en känsla inom dem.

Här står Lovisa framför det trädet som hon valt och läser upp sin dikt:

”Jag minns det som i går, den dagen jag planterades, ett litet almskott bland så många andra. Rad efter rad togs vi hit från den stora staden, ut hit till landet, och jag kände mig så ensam, för första gången så långt från mina bröder och systrar. Men tiden gick, och antingen så krympte världen eller så växte jag, för det stora avstånd som en gång skiljt mig från min familj blev kortare och kortare.

Jag minns barnens lek kring våra stammar, deras skratt, deras tjo och tjim.
Jag minns när den gamla familjen försvann och en ny kom hit, de som byggde nytt i sten.
Jag minns när herren i huset dog, och folket här byttes ut i en rasande fart.
Jag minns alla de fester, danser och aftnar av olika slag som hållits på gården genom åren.
Jag minns när åskan slog ner i kyrkan så att det brann, jag minns även när stora gårdshuset brann.

Genom alla år har familjer kommit och gått, barn har fötts och vuxit upp, och rikedomar har vunnits och förlorats.
Efter vinterns stormar har mitt grenverk skadats och avverkningen är mitt öde.”

En annan dikt jag vill dela med mig av till er är Victorias.

”Jag minns när mina grenar delade sig en åt norr och en åt söder, då hade jag rotat mig. Jag kände mig frisk och stark och tog emot vindar. Både kalla och varma. Fylldes utav bon med fågelsång. På varje gren hoppade små fötter utav liv.

En dag ställde en liten flicka en stege mot mig. Hon klättrade barfota i sommarklänning med jordgubbar på, hon hade flätor gula som solen vajandes på varje sida. Flickan kom varje dag och satt hos mig ett tag, jag lärde känna flickan mycket bra, lärde känna hennes humör och längtan. Nu sitter flickan inte uppe hos mig utan nu kommer hon i rullstol med sina barnbarn, klappar om mig och säger, tack”

Uppgiften satte agendan för hela helgen och skrivlusten fortsatte att flöda, deltagarna fick lära sig olika skrivtekniker samt hur man beskriver en karaktär i sin historia. 

Alla texter jag fått höra under helgen påverkar mig enormt och går rakt in i hjärtat. Några av deltagarna vill inte dela med sig av sina berättelser och en person säger:

”Texten är inte helt klar ännu men när jag är klar då lovar jag att läsa allt för dig Sara”

/Sara Hellberg