Tankar från Ride of Hope

Jannica Eriksson, gruppchef för idrottsevent, på Barncancerfonden delar med sig av sina tankar och observationer under årets pågående Ride of Hope. Det är första gången hon är med och det starka engagemanget som genomsyrar eventet ger henne hopp.

12x5 Image

I skrivandets stund sitter jag och blickar ut över Stora torget i Linköping i väntan på att de första cyklisterna ska rulla in och bemötas av vårt jubel. Idag har de genomfört halva Ride of Hope. Vi är inne på dag 4 av 8 och vi börjar sätta våra rutiner och känner oss allt mer trygga med varandra. Detta gäller serviceteamet, som utgör ca 20 tappra funktionärer som jobbar dygnet runt för att få detta evenemang att rulla, men även bland alla duktiga cykelledare och alla fantastiska cyklister.

Under välkomstmötet i lördagskväll beskrev rutinerade cyklister och ledare att dag 3 och 4 historiskt alltid har varit de tuffaste dagarna för dem. Då kan de ha svårt att styra humöret och varnade för svajiga sinnesstämningar. Inget av detta har märkts av. Jag har sällan skådat en så gemytlig och generös stämning i de olika grupperna. Det är svårt att inte bli rörd av allas engagemang som sprider sig som en löpeld genom landet. Folk kommer fram och pratar med oss på hotellen, depåstoppen och/eller vid start och mål. Varenda en som deltar är en engagerad ambassadör för Ride of Hope och även för Barncancerfonden. Det är otroligt att se.

Det är mitt första Ride of Hope och det var inte utan en rejäl portion nervositet som jag bilade ner tillsammans med fantastiska Nathalie Hillerström (som är den personen som har sett till att vi överhuvudtaget kan genomföra året cykellopp) i fredags ner till Lund. Trots min korta tid på Barncancerfonden så har jag sett hur hårt arbete det ligger bakom varje liten detalj i projektet och jag litar såklart blint på Nathalies otroliga arbete som projektledare. Men ändå. Så mycket människor i rörelse, på vägarna, varje dag. Så mycket som kan gå fel. Nu har vi nått halvvägs och nervositeten är borta. Nu finns det bara plats för glädje och stolthet. Alla som är engagerade i projektet vet exakt vad de ska göra och när. Vi är trötta men kämpar på i god ton. Alla med samma kämparanda. Det här är något över det vanliga som vi får vara med om. Går något snett så löser vi det. Tillsammans. Vi har alla samma vision och vi vet varför vi gör det här; för barnen.

Det blev väldigt tydligt igår när serviceteamet åt en gemensam middag på Scandic Elmia i Jönköping. En 5-årig flicka vid namn Sigrid kom fram till vårt bord och berättade att hon för 2 månader sedan förlorat sin jämnårige kompis Olof i ”den där dumma sjukdomen”. Sigrid ville berätta det för oss och bad oss att ”fortsätta hitta en medicin som är starkare än sjukdomen”… Nathalie gav Sigrid ett av våra Ride of hope-armband och hon blev väldigt stolt och glad. Hon blev en av oss.

I morse vid starten i Jönköping kom Sigrid med sin syster och hennes föräldrar för att heja på oss. Det slutade med att Sigrid startade igång samtliga fartgrupper, lärde oss att dansa, visade att hon kunde räkna till 20 (baklänges) och charmade allas våra hjärtan. Det är för barnen och deras anhöriga vi gör det här och det kan cyklisterna behöva påminnas om när det är som tuffast i backarna. Men även alla vi som jobbar i serviceteamet behöver tänka på det när det känns lite motigt att gå upp i ottan, bära tungt, lösa utmaningar på vägarna, hålla humöret på topp trots sömnbrist och sena nätter. Nu rullar första gruppen in i mål på torget och det är dags att välkomna dem. Håll tummarna för att allt går som det ska och tack för att ni är med och bidrar till kampen mot barncancer.