Operationsdagen

Vi kastas tillbaka i tiden. Kliver in på morgonen den 6 december i historiens fotspår. Vi är tillbaka på gamla ALB, i väntrummet där jag skakat av skräck att förlora mitt barn.

12x5 Image

Vi möts av en sköterska och slipper sätta oss i väntrummet. Cornelia får byta om till sjukhusskjorta och vi får en säng. Klockan är 11 och Cornelia har inte ätit sedan igår. En stor skillnad är att vi kan prata om varför hon inte får äta. Men energin rinner sakta ur henne.

Det är fortfarande ett barn före som ska in på operation så vi får veta att det kommer ta minst en timme innan vi ska förberedas. Timmen i sig går ganska snabbt, vi ser på film, pysslar och pratar. Vi har emblat båda handryggarna och porten. Porten vill Cornelia verkligen inte använda, det är känsligt. 

 - Mamma, du måste säga det. Du måste säga att de inte får sätta nålen, viskar hon flera gånger.

Hon försöker vara stark men jag ser hur ögonen tåras gång på gång. Bland annat kommer en sköterska in och säger skämtsamt att det blir ingen tennis på ett tag. Cornelia har aldrig spelat tennis. Jag tror att hon vet vad det är men blandar ihop med pingis. Men, just denna helg är hon bjuden på tennis-kalas för en kompis som fyller år. Ögonen tåras, hon gnuggar bort dem och viskar:
- Får jag inte gå på kalaset?

Jo, vi löser det såklart. Alla kanske inte måste spela tennis. Leka och träffa vännerna går ju. Men hon är stukat, allt tar stora proportioner och hon har slut på energi. Allt känns omöjligt.

Sköterskan kommer för att sätta infarten i handryggen men misslyckas i första handen. Det kan vara så när barnet blivit stucken många gånger får jag veta. Cornelia hulkar av gråt och gnyrskriker. Samtidigt håller hon fram andra handen. Lydigt håller hon fram handen trots höga protester. Jag vill skrika rakt ut. Jag är blöt av tårar, i ansiktet och halsen, och mumlar om och om igen:
-Du är stark, modig och fantastisk. Du är så modig, stark och fantastisk.

När infarten är på plats kommer frågorna för första gången. Cornelia har aldrig någonsin ifrågasatt varför hon blev sjuk. Nu, hulkandes av gråt kommer frågorna:
- Varför behöver inte alla bli stucken såhär mycket mamma? Varför har inte Bastian och Olivia en port de behöver operera ut? Varför blev jag sjuk mamma? Jag vill inte operera ut porten!

 

Hon är rädd. Hon är liten och rädd och jag kan inte skydda henne från detta heller. Jag går sönder lite till. Det ska inte vara såhär. Det är orättvist. Så fruktansvärt orättvist.

Cornelia vill gå själv in till operationsrummet, för att hon kan. Hon håller mig hårt i handen. Sedan får hon sätta sig grensle i mitt knä medan hon får lugnande. Om och om igen viskar hon i mitt öra hur rädd hon är. Att jag inte får lämna henne. Jag lyfter upp henne på bordet och får nästan lägga mig över henne. Hon kämpar emot in i det sista och försöker lyfta huvudet men kroppen lyder henne inte. Ögonen, de trötta ögonen lyser av rädsla och när de faller tungt rinner det tårar utefter hennes kinder. Jag går sönder lite mer.

Sedan sitter jag där, ensam och gråter i väntrummet. Försöker tänka att det är positivt, det är nästa steg i rätt riktning. Men mitt barn är sövd igen och jag låter tårarna falla. Släpper ut det.

Hon sover länge men vaknar på bra humör men tyst. Hon vill inte prata, vill inte svara utan är bara tyst. Det tar flera timmar innan jag känner igen henne igen, först när vi är hemma igen. Lillasyster Olivia frågar vad Cornelia har på handen och plötsligt rinner det ur henne, hela dagen, allt hon har varit med om och nu ligger porten där i en burk.

Vi fick med porten hem i en burk. I helgen ska Cornelia själv få skriva en bok för att berätta för skolkompisarna om vad hon har gjort. Det ser jag fram emot att läsa.

/Malina, Cornelias mamma