Alla drabbas

Med den stundande operationen leder tankarna mig tillbaka till den där fruktansvärda tiden då hela familjen befann sig i ett vakuum. Vi hade två stycken ettåringar hemma och en svårt sjuk tvååring som krävde att vi i perioder bodde på sjukhuset.

12x5 Image

I början försvann vi föräldrar från våra minsta i dagar i sträck, det är hjärtslitande att tänka på vad de fick gå igenom. Hur de påverkade dem då, och hur det kanske omedvetet påverkar dem idag.

Under dagarna vi är på sjukhuset med Cornelia så sover inte Olivia. Hon blir sjuk av saknad. Olivia är då ett år och en månad gammal. Och hon är stressad till den grad att hon inte sover. Hennes lilla mage strejkar och hon har ont. Ont av stress när hon är ett år. Min lilla lilla tjej. 

Varje gång vi kommer hem från sjukhuset går Olivia fram till Cornelia med armarna utsträckta och handflatorna uppåt. Det är hennes sätt att visa att hon vill väl, hon knuffas inte. Hon är inte farlig. Hon vill gärna kramas. Hon har saknat Cornelia. När hon ser mig kastar hon sig fram, öppnar munnen och ger mig blöta pussar över hela ansiktet. Hon smakar på mig som om hon vill försäkra sig om att jag är på riktigt. Att jag verkligen är hemma igen. Sedan släpper hon inte taget. Hon vill bli buren. Hon håller ett hårt tag i mitt byxben trots att hon kan gå själv. 

När det blir sovdags somnar Olivia tryggt i min famn, på en madrass nedanför soffan där Cornelia ligger och myser. Och först när Olivia somnat, då sluter Cornelia ögonen och somnar. Sjukdomen har belägrat sig i vårt hem och vi lider alla av den. Vi kämpar alla mot den.  Tillsammans kämpar vi med Cornelia och lever i sjukdomens skugga.

Sjukdomen drabbar alla. Och allt handlar om här och nu. Vi förstod rätt snabbt att Bastian och Olivia mådde sämre när vi föräldrar tog halva sjukhusvistelsen var. Det var bättre att en var hemma och en var på sjukhuset för de små, de oroade sig för att vi inte skulle komma tillbaka varje gång vi lämnade rummet. Även om vi försökte vara noga med att säga hejdå, varje gång, och ta det hjärtskärande gråten.

Jag minns hur vi hade ett system för att få sova varannan natt. Den som sov med strumpor hade ansvar för om barnen vaknade. Den som har ansvaret (båda klev förstås upp om det kaosade) behövde strumpor för att kunna smyga. För att inte fötterna skulle klistra fast i golvet. Ni som någon gång smugit ut från ett rum med sovande barn som rört sig när ni lossat fötterna vet vad jag talar om.

Jag minns paniken som kröp under huden så snart jag hörde någon nämna vattkoppor. Hur vi scannade våra små och hur ofta de undersöktes av läkare för att se om de var smittade och således en fara för sin storasyster. 

Jag minns också all glädje, hur Cornelia direkt skakade av sig allt när nålen var på plats och cytostatikan pumpade in i hennes lilla kropp. Då kunde hon brista ut i ett: Vad mysigt vi har det mamma!

Och det hade vi ju. I vår bubbla, i hennes verklighet där det där var det enda liv hon kände till, där myste vi allt vi bara kunde.

/Malina, Cornelias mamma

Fotograf: Vinger Elliot