Från stenar till medicinsprutor

Augusti 2018: En solig dag på en strand nånstans på Öland. Familjen Bratt har semester, samlar stenar på stranden och tittar på vågorna. Det blåser en hel del på Öland som vanligt. Allt är precis som det ska vara i en familj med två killar på 5 och 6 år, bröderna bus som jag och min fru Lina kallar dom. Ted, 6 år, älskar att samla stenar, målet för en dag på Öland kan vara att hitta en strand med extra fina stenar. Bada, det är sekundärt.

12x5 Image

Oktober 2018: KS plan 12, en månad in på behandling mot leukemi börjar Ted samla på medicinsprutor. Inte för att det är bättre än stenar, utan för att det är svårt att vara ute och samla stenar när benen inte bär längre, när kroppen säger nej till att stå upp utan hjälp.

När vi började denna resa i september blev vardagen ganska fort inrutad i Ted, sjukhus, mediciner och resten. 3 månader senare är det samma sak förutom att vi lagt till en sak, mat! Dagligen kämpas det med att få i de där viktiga kalorierna, i en situation där allt smakar annorlunda och minnet av senaste magontet gör att det tvekas till att äta.  Men detta var tänkt som ett intro, till Teds resa ur mitt perspektiv, så vi skippar maten, kräkningarna och den trasiga magen till ett annat inlägg.

Här på bloggen är min tanke att det ska bli reflektioner, tankar, jobbiga saker, roliga saker och allt mellan hopp och förtvivlan, för det är just det som denna resa innehåller, hopp och förtvivlan.

Jag hoppas att det jag delar med mig av kan hjälpa andra att känna sig mindre ensamma i det jobbiga som just ni genomgår och förhoppningsvis få er, vars liv inte stannat eller är i mitten av detta, att förstå lite mer om vad en sån här resa handlar om, både känslomässigt och praktiskt.

Jag skrev på Facebook tidigt i denna resa att familjen Bratt nu skulle bli världsbäst på att bli av med de där dumma cellerna. Insikten 3 månader senare är att det är svårt att vara världsbäst på att ens hantera själva situationen, det är svårt att ens vara bäst här i stan, för det finns ingen som är bäst på det. Alla kämpar på och försöker hantera en jobbig situation på sitt sätt, men att vara världsbäst på att bli frisk från leukemi, nä det skulle ju innebära att jag behöver ha någon sorts kontroll över utgången, kontroll över situationen så att jag kan påverka den.

Är det nått jag märkt de här 3 månaderna är att man just inte har någon kontroll, och jag som person och pappa vill gärna ha kontroll och kunna lösa problem som uppstår för mina barn. En första lärdom att dela med sig av just här och nu är att man inte kan ha kontroll över allt som sker under den här resan, vissa saker kan man kontrollera och påverka och det är då bra att fokusera på det, men oftast är det bara att hoppa ombord och vara med dit denna resa tar en. Dit Teds kropp, benmärg, bakterier och leukemi tar mig, Lina, Ted och lillebror Todd.

Älskade älskade Ted! #hejated

/Peter Bratt, pappa till Ted