Minnen från ett medicinskåp

Minnen är något som man sällan kan kontrollera när de dyker upp. Ibland blir de en glad överraskning och ibland är de... ja, låt oss säga enbart en överraskning. Lite som ett spindelnät, kanske. I fel belysning kan det vara lätt att missa. Lägg till några daggdroppar, och vips så framträder det tydligt. I veckan som gått har jag haft anledning att röja i lite skåp för en smärre omflyttning hemma. Maken har hjälpt till, men det är mest jag som har ställt till röran, så jag har behövt göra det mesta.

Under veckan tog jag tag i medicinskåpet, där jag hittade sonens gamla Nebunette – från en svunnen tid när man trodde att han hade astma och ordinerade inhalatorer – det började när han var tre. Hjälpte behandlingen? Nix, men vi blev ständigt beordrade att fortsätta. Astma och grad IV hjärntumör är inte riktigt samma diagnos, även om båda visst kan leda till döden och det snabbt.

Vi hittade också gamla microlax, del av en dunderkur ordinerad av en läkare som sa att han minsann var förstoppad – hon forskade i ämnet. Det kan väl så vara, men det var inte huvudproblemet och en annan pojke med samma diagnos som vår son fick precis samma ordination. Förstoppning kan också leda till döden i extrema fall, så visst, men...

Så kom jag idag till slut till förbandslådan.

Där låg steristrips kvar (för dig som är oinsatt: tunna remsor av porös sårtejp). Jag har många minnen av dessa strips som vi skyddade ärret efter de första två port-a-cath-operationerna med när vi satte på emla-plåster inför de där otaliga sticken. Avdelningen var snäll nog att skicka med oss många. Det är nästan fyra år sedan vi använde dem på avdelningen och kanske två år sedan vi använde dem alls; porten slutade fungera ett år innan den togs bort, två och ett halvt år efter avslutad behandling. Det var en lång väntan och jag var ständigt orolig för infektioner. En kartong till en blodtrycksmätare hittade jag också – den som vi köpte, först för att hålla koll på sonens blodtryck, som var skyhögt av all smärta innan han fick rätt diagnos; sedan hade vi den för att hålla koll på våra egna blodtryck under den svåra tid som följde.

Vidare hittade jag fem gamla spypåsar – som kanske väckte det mest påtagliga av alla minnen. Åh, vad skönt att vi inte längre är kvar i det år där vi ständigt behövde ha dem till hands – sonen kräktes många gånger dagligen i ca ett års tid. Det var en lycklig dag när han någon månad efter behandlingen upptäckte att han kunde äta och njuta av mat igen – och då försvann illamåendet snabbt. Jag är på ett sätt glad att jag inte hittade sondtillbehör, men så här i efterhand hade det kanske varit enklare och mindre oroligt. Men det är sällan konstruktivt att ägna sig åt dåtidsskådning, så jag lägger den diskussionen åt sidan.

Jo, vi har rensat under resans gång. En del mediciner har gått tillbaka till avdelningen medan de var färska; vi hittade en ask förra året med dospåsar som ännu inte var utgången, men den var för gammal för avdelningen, och vi använde dem inte, så den fick tyvärr återvinnas. Minnen av den kanske värsta tiden av behandlingen kom fram – då sonen hade tarmparalys och rasade i vikt därför att han inte behöll ens vatten i fem dygn. Jag skrek om näringsdropp mot personalens protester – därför att jag visste hela historien, något som en person som inte träffat sonen under hela tiden (eller inte hann kommunicera med kollegorna/läsa journalen) kunde veta. Och se, efter två dagars skrik och gråt som blev allt svagare allteftersom hans krafter sinade, på tredje dagen slog han upp ögonen och sa: "Mamma, jag tror att jag kommer att klara mig." Men nu åkte allt som använts före diagnosen – och under behandlingen – definitivt ut. Jag saknar inte alla minnen. Jag gläds åt att sonen har klarat sig så bra. Ändå är det inte över. Vad som är enkelt för andra trettonåringar – ja, hurra, han kom så långt, vi visste ju inte om han skulle fylla nio! – kan vara minst sagt komplicerat för oss.

Sociala koder. Hitta kläder som fungerar. Ta hand om all oro; just nu hostar han – en del av de första symtomen på att något var fel, väldigt fel. Ont i ett ben – vad kan det bero på? Jag vill höra att det inte har något att göra med vad han har gått igenom utan att det bara är lite oskyldig växtvärk. Han säger att han hör sämre; det är kanske en oönskad bieffekt efter strålningen eller kanske från de cellgifter han fick. Vilket det är spelar ingen roll. Det tar en oerhörd mängd energi att söka vård, uppföljning och se till så att ingenting missas – bekymmer vi inte borde behöva ha; det tar tillräcklig energi att bara gå på kontrollerna. Jag längtar efter den dagen när det blir glesare och glesare mellan alla minnen. Ändå är jag tacksam över att de är just – minnen. Jag hoppas att vår familj aldrig får uppleva samma sak igen; nej, jag önskar att ingen skulle behöva utsättas för något liknande ens en enda gång.

//Kristina Runyeon-Odeberg

(Bild: Hans Odeberg)