Magi i Barretstown

Vid lunchtid stod vi redo utanför slottets röda dörr och hörde hur bussen kom rullande längs med allén som leder mellan grinden och slottet. När bussen svängde runt det sista hörnet håller vi upp våra färgglada skyltar högt upp i skyn med stugnummer koordinerat med hopp och vift och tjo. Och ur bussen kliver våra campers (lägerdeltagare).

12x5 Image

I år, 2019, är det 25 år sedan Paul Newman öppnade upp det första Barretstownlägret. Lägret är för svårt sjuka barn och deras syskon och hålls några veckor per år. Marken som tidigare varit ägd av Elizabeth Arden, och efter det tagits över av den irländska staten har i 25 år nu varit fylld av skratt, dans och vänskap. Slottsgården med sjön, häststallet och hagarna, höghöjdsbanan och alla stugor, hyr den irländska staten ut till Barretstownlägret för lite mer än 1 euro om året.

Första mötet med campers är aldrig det andra likt och precis som de två gångerna innan detta som jag fått äran att vara med som cara (lägerledare) på Barretstown, är det omöjligt att veta vilka barn som kommer kliva ur bussen eller möta upp på flygplatsen. Men inte heller denna gång var det något jag behövde oroa mig för.

När bussen med våra svenska campers stannade framför slottets röda dörr hoppade ett glatt och taggat, men något trött gäng, med 11 barn ut. Tillsammans med min kollega tog vi med oss tjejerna in till matsalen med stora fönster som vetter mot klassiska irländska kullar. En något sömnig grupp på fem satte sig vid bordet och fick lite lunch innan vi träffade de irländska och engelska tjejerna som också skulle bo i stugan. Och att säga att mötet mellan tre tjejer från Irland, två från England och fem från Sverige var fantastiskt är en underdrift. I lång tid kommer vi caras vara imponerade och inspirerade av denna öppenhet och vänlighet som visades mot alla.

I vår lilla stuga med öppen spis och pysselmaterial i varje hörn fanns alltid skratt. I det stora sovrummet med 11 bäddar, precis som taget från en Hollywoodfilm om ett sommarkollo i USA, byggdes relationer mellan tjejerna som kommer vara för evigt. Vid flera tillfällen under veckan fick vi ledare frågor om vad vi egentligen gjorde när tjejerna var inne i sovrummet och roade sig med sitt, och vad gjorde vi? Tja, 90% av tiden satt vi bara och tittade in i rummet och förundrades över vilken fantastisk sammanhållning som fanns i denna lilla stuga.

Men vad gör vi då en hel vecka, mitt ute bland gröna kullar och hundratals får? Vi vaknar vid halv 9 och äter frukost. Vi dansar runt borden innan lunch och middag, och dansar ännu mer efteråt. Vi rider på hästar, umgås med åsnor som kanske eller kanske inte har varit modeller för åsnan i Shrek. Vi spelar in film, spenderar timmar med att göra armband av alla dess olika slag. Våra skor blir blöta när vi paddlar kanot, ledarnas skor går det att krama vatten ur när våra campers skjuter pilbåge och pilarna hamnar långt ut i hagen. Men mest av allt så skapar vi relationer, vi skrattar och kanske fäller vi en tår eller två.

En av mina kollegor, eller co-caras, berättade vår sista kväll att en irländsk camper hade kommit upp till henne och berättat att hon hittat en annan tjej i hennes ålder, med samma sjukdom som bara bor tjugo minuter bort. En relation som kommer betyda så otroligt mycket och en relation som kanske inte skulle ha blivit till om de både inte hade kommit in genom Barretstowns grindar för några dagar sedan. Och det är det som är en del av magin. Lärdomen att det finns andra som känner likadant, att det finns de som förstår.

Vi kommer hem efter en intensiv vecka med aktiviteter, potatis till varenda måltid och lite trötta kroppar efter allt dansande med nya vänskaper. Att vi, campers som caras, kan komma hem efter en kort liten vecka och ha nya vänskaper i USA, Irland, England, Skottland, Island och Norge för att bara nämna några få är MAGI. Vi har lärt oss att vi klarar av så mycket och har blivit berörda till tårar av att se hur våra vänner lyckas med något de själva inte trodde de skulle.

När det känns läskigt, obehagligt eller svårt så tänk på hur vi alla, caras och campers står bakom er och hejar på. Vid minsta lilla tvekan på din förmåga så kom ihåg de gånger du med hjälp av hejarop och klapp klarade av det. Du klättrade upp till toppen, du kom upp på hästen. Du stod framför kameran och du stod på scen framför hundratals andra. Barretstown finns bakom dig vid minsta motgång och vi kommer finnas där varje gång du lyckas.

Så alla campers, från alla era caras. Vi är så imponerade, inspirerade och stolta över er. Ni är helt fantastiska och precis som att minnen från er kommer att finnas kvar på camp, kommer ni att finnas kvar i våra hjärtan. Ni är våra hjältar och ni klarar av allt.

/Isabelle Andersson