Kommer jag ens överleva?
Valdemar drabbades mitt i tonåren av en aggressiv T-cellslymfom (lymfoblastlymfom). Innan cancern var han en aktiv kille som spelade fotboll, precis skulle börja gymnasiet och drömde om framtiden.
Hej!
Det är jag som är Valdemar.
I oktober 2019 drabbades jag av aggressiv T-cellslymfom (lymfoblastlymfom). Innan cancern var jag en aktiv kille som skulle fylla 16 år den hösten och spelade fotboll i Dösjebro P03. Jag hade nyss gått ut högstadiet och var sjukt taggad på att äntligen få börja gymnasiet. Jag drömmer redan nu om att utbilda mig till biolog och få arbeta med fiskevård av något slag i framtiden. Men bara tre veckor in i höstterminen började jag känna flera knutor på min kropp. Jag valde då att uppsöka en läkare på vårdcentralen för att undersöka så att allt var ok. Hur farligt kan några knutor vara? Kanske jag tränat för hårt, fått körtelfeber eller någon annat lätt sjukdomstillstånd.
Läkaren på vårdcentralen konstaterade snabbt att allt inte var som det skulle. Dagen efter besöket på vårdcentralen kommer jag så väl ihåg eftersom jag gick på fotbollsmatch tillsammans med en god vän till mig och min morsa. Vi skulle titta på MFF mot HIF, en derbymatch. Strax innan matchen hade läkaren ringt min mor och berättat att blodproverna inte såg bra ut. Att man misstänkte någon blodsjukdom. Pappa var den som berättade för mig på matchdagen vad läkaren misstänkte och att vi skulle till barnakuten redan tidigt nästa morgon. Där kunde man snabbt konstatera att jag drabbats av någon form av blodcancer. Jag hade multipla tumörer i hals, runt nyckelben och en större tumör mitt i magen stor som en golfboll. Jag blev snabbt remitterad till en öron-näsa-halsläkare som tog en biopsi av några lymfknutor för att säkerställa cancersort. Efter biopsin blev jag hemskickad och inom en vecka skulle provsvaret komma.
Jag försökte hålla mig samman. Lugn. Andas. Men redan dagen efter ringde onkologen från avdelning 64, Barncanceravdelningen i Lund. Jag skulle läggas in AKUT! NU! Vi var på MAXI och handlade när beskedet kom. Mina föräldrar och jag skulle ha en myshelg med båttur i Löddeå. Jag såg på min morsa, som tog samtalet, att något var allvarligt fel. Jag bröt ihop totalt. Mitt på Maxi bland gurkor, tomater och en jäkla massa människor. Allt bara snurrade runt. Vad händer liksom? Inom en timme från att vi fick samtalet skulle vi vara i Lund. Senare den kvällen låg jag inlagd på avd. 64. Vi hade ett långt och allvarligt samtal med onkologen om hur svårt sjuk jag var. Att cancern var dödlig om inte behandling sattes in i tid. Att tumörerna var väldigt aggressiva, att de växte fort och kunde ta över min andning, blockera blodflöde. Den intensiva cytostatikabehandlingen som eventuellt inte hade någon effekt. Om stamcellstransplantation och lång behandlingstid. Jag spelade ju nyss fotboll, tränade hårt, åt bra mat och levde hälsosamt. Hur kunde jag bli dödligt sjuk?
Vi satt tillsammans i den blå soffan på rum 7 min mor, pappa och jag. Tätt ihop, det kändes bäst så. Bara en vecka efter att jag varit på vårdcentralen låg jag alltså inlagd med port-a-cath inopererad i bröstet och cellgifter i kroppen. En väldigt snabb omställning, som jag idag är så tacksam för, men som då var skitjobbig. Det var svårt att ta in all information och att hänga med. Många frågor yrade runt i huvudet. Kommer jag ens överleva? Vad händer nu? Hur kommer mitt liv att se ut? Kan jag gå i skolan?
På avdelning 64 hände många saker väldigt snabbt. Direkt efter mitt cancerbesked, en fredagskväll som redan var totalt förstörd, fick jag erbjudande om att åka till RMC (Reproduktionsmedicinskt centrum) i Malmö. Jag fick reda på att min cancerbehandling kunde påverka mina möjligheter att bli pappa i framtiden. En sjuksköterska på avdelning 64 berättade för mig varför det var så viktigt att jag skulle åka till RMC och vad det kunde innebära för min framtid. Men vad är RMC och vad skulle jag göra? Varför är allt så bråttom? Sköterskan berättade för mig att jag kunde lämna spermaprov som RMC kunde frysa in innan min cancerbehandling startade två dagar senare, för att förbättra mina chanser att kunna bli pappa i framtiden. Det var och är ett känsligt ämne att prata om. Det är fortfarande inte helt klart idag om jag kan bli pappa på ett “naturlig” sätt. Det får min framtid utvisa. Mina föräldrar tyckte absolut att jag skulle åka till RMC för att öka mina chanser till föräldraskap i framtiden, men de ville heller inte sätta för mycket press på mig. Det är inte lätt för en tonåring att behöva tänka över så viktiga beslut när man, som jag, redan var i en svår och väldigt utsatt situation. Men något som jag tycker är superviktigt är att varje ungdom bör ha möjligheten att själv få bestämma över vad hen vill och känner. RMC är inget beslut som föräldrarna ska ta åt sin tonåring. Det klarar nog varje tonåring själv av att fatta beslut om.
Jag blev inlagd på avdelning 64 under 1,5 månad i första skedet. Något som blev väldigt viktigt för mig var en känsla av “hemtrevnad” på sjukhusrummet. Jag gillade inte mörker, därför kändes det bättre att pynta upp rummet med batteriljus. Jag hängde även upp andra saker jag gillade (fisketidningar och MFF-tröja). Det gjorde att mitt rum blev mer ok att vara i. Jag insåg att jag hade en lång resa framför mig. Ljuset på rummet kändes skönt att ha på natten men det blev också en identifiering av mig, killen som pimpade rummet med MFF-tröja, ljusslinga som var tänd 24/7, något som blev en snackis hos alla fina nattsköterskor 😊.
Nu var bollen i rullning. Vill jag ha en framtid är det bara att följa med strömmen.
Nästa avsnitt kommer handla om hjälpmedel och hur det hjälpte min självkänsla. Ha det bra så länge.
Kram Valdemar