"Jag hade två liv"

När jag var 13 år, drabbades min lillebror av cancer. Det vände såklart upp och ner på min familjs liv. Jag gick på högstadiet, är äldst av syskonen och skulle försöka hantera livet som tonåring, storasyster och att min lillebror hade fått cancer - samtidigt.

Vårt liv blev en bubbla och idag kommer jag inte ihåg så mycket från den tiden, men känslorna sitter kvar. Under den här tiden fanns inte syskonstödjare på samma sätt som det finns idag. Vi bodde även 25 mil från sjukhuset och var där var tredje vecka så jag hade två liv, ett liv de veckorna vi var hemma och jag var på skolan och ett liv när vi var på sjukhuset. Det blev alldeles för jobbigt till slut så det slutade med att jag inte följde med till sjukhuset så ofta. 

Så mycket tankar och känslor som uppstod i min kropp. Känslor som ångest och rädsla - ”kommer min lillebror dö?” Ilska - varför just min familj?”, ”Skitsjukdom”. Orättvisa och avundsjuka - ”men jag då?”, ”Hallå, se mig och hör mig”. ”Jag finns också”. Det fanns ingen jag kunde dela detta med. Ingen som förstod exakt.  

Jag var två gånger på Ågrenska när det var syskonvecka och äntligen fick jag prata med andra som varit med om samma sak. Jag fick möta andra som också känt den här avundsjukan mot sitt syskon. Rädslan och ångesten. Ilskan. Att allt är svart.

När jag var 18 år var jag på ett ungdomsstorläger men sen blev jag för ”gammal” och då skapades Maxa livet. Nu har jag varit en del av Maxa livet sedan start för sju år sedan, men ändå kommer jag tillbaka dit år efter år. Att få vara del av ett sammanhang där människor förstår en utan att man behöver säga så mycket. 

Det kommer även nya deltagare, drabbade som syskon, varje år och det visar på hur viktigt Maxa livet är. Att få fortsätta dela min historia, ta del av andras historia och dela alla känslor man haft under alla dessa år. Vi skrattar och vi gråter. Vi deltar utifrån våra egna förutsättningar.

Idag kan jag berätta min historia och mina upplevelser på ett annat sätt än vad jag kunde då. Det är 15 år sedan min lillebror blev sjuk. Från omgivningen känns det ibland som att ”det var så länge sedan nu så du ska inte känna fortfarande”. Även fast det var länge sen, så kommer känslorna alltid finnas där. De finns fortfarande. Vissa dagar mer, andra dagar mindre. Upplevelsen och erfarenheten har format mig till den jag är idag. 

/Nathalie