”Det känns som jag vuxit som människa”

Robin är tacksam över att personalen på Umeås sjukhus introducerade honom till hans första läger. Nu har han gått från att vara deltagare till ledare på Ungdomsstorlägret. Han berättar med värme om gemenskapen och hur han fått vänner för livet.

Robin_04-720x405.jpg

Tja, jag heter Robin Eriksson, är 21 år och kommer ifrån ett litet område i Jämtland som heter Offerdal, men i dagsläget bor jag i Nynäshamn.

Jag kan börja så här att jag hade aldrig åkt på nåt läger om det inte var för personalen på Umeås sjukhus som informerade mig under tiden jag behandlades för ALL. Dom informerade mig om ett läger på Irland som heter Barretstown och det blev mitt första läger. Jag var en av dom 15 lyckliga ungdomarna från Sverige som hade turen att få åka iväg år 2016. Efter en vecka på Irland så kändes det som att alla vi 15 som åkte hade känt varandra i hela livet, för alla vi som åkte hade nåt gemensamt. Vi har eller har haft cancer - vi förstod varandra på ett sånt bra sätt för vi visste hur det kändes att ha cancer.

Vi alla höll kontakten efter lägret när vi var hemma i Sverige och pratade väldigt ofta. Sen så såg vi att Barncancerfonden skulle ha ett så kallat ”Ungdomsstorläger” i Isaberg, så dom flesta av oss som var på Irland bestämde att vi skulle anmäla oss till lägret. Det var en väldigt lång resa ner till Isaberg, men det var verkligen värt det för jag tror jag aldrig haft så roligt nån gång i mitt liv. Det var verkligen det bästa lägret jag varit på. Det är svårt att sätta ett favoritögonblick för allt är så otroligt bra, men om jag ska välja en sak så är det gemenskapen som är på ett läger. Alla tar hand om varandra, låter alla vara med, ingen som är elak emot nån. Alla är vänner helt enkelt och ingen blir lämnad utanför.

Det som var tråkigt var ju när man skulle åka hem och lämna alla nya människor man träffat och dom gamla vännerna från Irland. Jag kommer ihåg när jag stod och skulle hoppa på bussen för hemfärd, hur man stod och kramade alla och kände hur tårarna föll - det var en sådan tråkig stund men samtidigt så började man redan spana till nästa läger nästa år.

Men tyvärr blev det inget läger nästa år då jag fick ett återfall och var tvungen att genomgå en tung behandling med cellgifter, strålning och en benmärgstransplantation. Men jag hade fortfarande ett år kvar av ungdomsstorlägret kvar innan jag blev för gammal.

Ungdomsstorlägret i Sälen 2019 var tänkt att bli mitt sista innan jag blev för gammal. Jag kom ihåg på vägen hem från Sälen hur jag började fråga ifall man kunde bli ledare på lägret och hur gammal man var tvungen att vara för att få vara ledare.

Efter lägret i Sälen så kom det ju en pandemi och förstörde allt och gjorde att det inte blev ett läger på över 2 år. År 2021 fick jag frågan om jag inte ville hjälpa till att planera nästa års ungdomsstorläger. Utan någon tvekan alls så svarade jag självklart och tänkte nu är det dags för mig att ge tillbaka för vad Barncancerfonden gett till mig. Dom gav mig vänner för livet som verkligen förstod en, sen ska vi inte glömma gemenskapen som man får känna på lägret, för det var det jag ville ge till ungdomarna.

Många videomöten senare så fick jag även chansen att få frågan om jag ville vara ledare. Du skojar verkligen inte hur taggad jag var på att få hänga med på läger igen. Men denna gång skulle det inte vara ett vanligt läger för jag skulle ju faktiskt vara en ”ung ledare”, ingen ”ungdom” i år så det var väldigt speciellt för mig.

I början på lägret kändes det konstigt att vara ”ledare ” men det gick över väldigt snabbt. Det var så otroligt roligt att få ett helt annat perspektiv på lägret som ledare, att få se till att dom får samma upplevelse som jag fick när jag var med, och se till att dom kan få vänner för livet med samma erfarenheter som dom själva har. Att dom inte är ensamma med sina tankar, upplevelser och det viktigaste att få prata med någon som verkligen förstår dom.

Att vara ledare på lägret har gett mig ett helt nytt perspektiv på allt. Det känns som jag vuxit som människa och jag har fått en helt ny syn på lägret också. Det finns inte bara en otrolig gemenskap mellan ungdomarna utan även ledarna. Wow, vilka ledare jag jobbat med, vilka underbara människor jag fått lära mig så mycket om. Det kändes så sjukt tråkigt att behöva lämna när lägret var över, men jag hoppas jag får chansen att vara ledare nästa år också.

/Robin