För hennes skull

Vi har nu kämpat oss igenom 27 av Juvas 30 månader långa behandling. Många stunder under dessa 27 månader har handlat om att bita ihop, att tvinga fram ett leende när ingen glädje funnits och att peppa och trösta ett förtvivlat barn när behovet av att själv bara få skrika varit överväldigande.

Som föräldrar till ett cancerdrabbat barn har vi gråtit, svurit, gnällt, tyckt synd om oss själva men framför allt henne. Vi har beklagat oss, rasat, förbannat när allt gått snett, lidit och ärrats av att tvingas se Juva plågas medan vi glättigt försäkrat henne att det går bra, samtidigt som vi anlagt en ton av benhårdhet i rösten. En ton som talat om för vår lilla att det inte går att skrika sig fri, inget rasande i världen kan få henne att slippa utstå det som måste göras. Vi har gjort allt det. För hennes skull.

Inuti värker föräldrahjärtat, går sönder skärva för skärva av varje ynklig protest, varje fälld tår av smärta. Och vi hatar oss själva lika mycket som vi hatar dem som gör henne illa. Vi vill slå, skrika och springa därifrån.

Istället ler vi, mumlar tröstande ord och håller fast. För det är det som måste göras. För hennes skull. Alltid för hennes skull.

Det är en prövning utan dess like. Att se portnål efter portnål hamna fel utan att vråla ut sin frustration, att trösta medan tejp pillas bort från misshandlad hud, fastän man bara vill få dem att sluta. För Juvas skull biter vi ihop om vad vi verkligen känner och fokuserar på att ta henne igenom det smärtsamma så lindrigt det bara går. För hennes skull.

Hon har ju bara oss. Just där och då, när vitklädda människor gör henne illa är vi de enda som kan trösta, hålla om hårt och försäkra att det snart blir bättre.

Det är ett gigantiskt ansvar, och jag har funderat på vad det gör med våra psyken. Hur mår vi föräldrar egentligen efter allt vi tvingas bevittna våra dyrbaraste skatter utstå? Vad vi, utan möjlighet att välja bort, bidrar till att de får uthärda? I sådana lägen tänker jag att det är tur vi har varandra, att vi hittar andra i samma sits som vi kan ventilera med. Det är någonting Kent och jag är väldigt tacksamma över. För vår egen skull förstås.

Men också för hennes skull.

//Jannice