Det hänger på håret
När Frida tappade håret och ögonfransarna, tappade hon också en del av sin identitet. Läs hennes tankar om hur peruken både var ett skydd, men också en förklädnad.
Jag har tappat mitt hår två gånger och varje gång har varit dramatiskt och unikt på sitt sätt. Första gången visste jag inte vad jag skulle vänta mig den andra gången kunde jag förbereda mig men det är lika jobbigt var gång.
En del av min personlighet
I håret sitter så mycket personlighet. Jag skulle vilja påstå att den största delen av detta sitter i mitt hår och i mina ögon. Varje gång mitt hår trillat har jag känt att en del av mig ha försvunnit.
Många tycker håret är en petitess, men för mig var de stort. Håret var min hobby. Mitt älskade hår som alltid varit långt. Mitt älskade hår som bara min frisör fick röra och inget annat än topparna klipptes. Mitt hår som alltid varit blont. Mitt hår som alltid varit mjukt och lent torkade sakta men säkert ut. Till sist gick det nästa att knäcka på mitten. Så skört var det.
Peruken blev en förklädnad
En peruk ersätter till 50 procent utseendet - men inte känslan. Peruken kommer aldrig vara en del av dig själv. Den blir en förklädnad. Första gången mitt hår började trilla fick jag panik och ringde direkt hem min frisör. Tillsammans grät vi och rakade av allt tillsammans i uterummet.
Som terapi att se håret växa
Jag hade varit frisk i två år och älskade att gå upp tidigt på morgonen. Tvätta, borsta och locka håret. Jag kunde sitta i timmar. Det var som terapi när håret började växa. Jag såg mig själv komma tillbaka både i ögonen och genom lockarna i håret. Lyckan varade inte länge då jag fick mitt återfall. Ganska snabbt började håret trilla denna gången också. Jag tog över kommandot och ringde min nya frisör. Jag satte mig i stolen och hon vände den ifrån spegeln så jag slapp se. Hon satte på mig den nya peruken och jag låtsades som inget hade hänt. Jag gick där ifrån för att fortsätta kvällen som var planerad. Peruken rörde jag inte på tre dygn. Den fick sitta där tills jag vågade kolla mig själv i spegeln. När jag senare vågade beskåda mig själv var det inte jag. Det var inte samma Frida. Jag hade svårt för att acceptera men jag hade inget annat val. Inte bara mitt hår på huvudet försvann utan med tiden trillade även ögonfransarna. Ögonen såg inte mindre vilsna ut då. Varken i håret eller ögonen fanns då någon identitet kvar.
Idag har mitt hår växt ut och blivit brunt. Jag slipper peruk. Jag har lite extra hår isatt men det är ändå mitt hår. Drar jag i en slinga dras det i mitt hår. Att vakan upp med hår på huvudet varje morgon är inte givet - men det är helt fantastiskt!
/Frida Kristensson
Foto: Samuel Unéus