Good old rigor mortis, sa de kamratligt

I boken Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben av Dorothy L. Sayers spelar rigor mortis* en viktig roll. Jag har läst den ett tiotal gånger under mitt liv. Det är en av de böcker jag plockat upp när jag behövt vila från verkligheten.

12x5 Image

I Dorothy L. Sayers böcker löser lord Peter Wimsey brott på det charmigare sättet. Jag kan inte beskriva det på annat sätt än att det är fröjdefull läsning. Det är till Wimseys värld jag tar min tillflykt när saker varit svåra och det har gjort så sedan tidiga tonår. Jag tycks alltid behöva återvända dit.

I de äldre detektivromanerna var omnämnandet av rigor mortis standard. I de upplagor jag som tonåring fick tag på i mammas och pappas bokhylla, delfinpocketar från 60-talet, var det alltid någon som pratade om rigor mortis.

– Good old rigor mortis, sa de kamratligt när de noterade hur långt likstelheten nått och de därmed kunde avgöra när döden inträffat. När det är frågan om ond bråd död så är det förstås viktigt att veta. Inte så konstigt alltså att rigor mortisen är väl inpräntad i mig med tanke på alla äldre deckare jag läst under åren.

Idag är det min sons dödsdag. Han dog i soffan hemm, några minuter över elva på förmiddagen den 9 juni 2009. Efter att läkaren kommit och konstaterat att döden inträffat flyttade vi hans kropp till spjälsängen som vi ställt mitt i vardagsrummet. Den var bäddad med mjuka kuddar som hans mormor sytt till honom. Han kom att ligga där hela dagen.

Jag minns mycket litet av den dagen. Men jag minns att jag kontinuerligt kontrollerade hans kropp efter tecken på förändringar som tog honom längre och längre från mig. Det är väl underligt att när en tror att allt är slut... att en inte kommer att kunna fortsätta leva för att smärtan är så stark att den klyver ens kropp mitt itu och skapar ett gigantiskt hål från bröstkorgen och rakt ner genom golvet, genom marken och ner till jordens innersta, ett slukhål ingen kan överleva, ett slukhål dömt att ta allt som är värdefullt i livet ... så kan ens tankar plötsligt fara iväg till något helt alldagligt, som en bok en läst, eller att en glömt att köpa tortillabröd till kvällens tacos.

En del menar att det är människans sätt att vila. Att låta tankarna vandra, vila lite, gråta lite, skratta lite, sörja lite – leva randigt. Att förtvivlat gråta och vilja dö och samtidigt komma att tänka på en ganska skojig bok om en gubbe vars likstelhetsprocess avslöjade en del fulspel.

Ja, det måste vara ett sätt att orka med när en inte har något val. När jag tänker på den 9 juni 2009 nu så minns jag det som en fin dag. Det är inte förrän klockan blir åtta på kvällen och begravningsbyrån kommer med den lilla kistan som minnena blir outhärdliga. Vi skulle själva lägga honom tillrätta i kistan. Det var det vi bestämt och jag var redo.

Min man lyfte sin son för sista gången. Från säng till kista. Den lilla kroppen var rak och stel som en pinne. Rigor mortis alltså. Jag noterade det automatiskt. Good old rigor mortis. Lord Peter kan skoja om det svåra. Han vet att livet inte är värt att leva om det inte finns lite humor i alla situationer. 

Min man lyfte sitt barn i ett enda rakt stycke. Inte det sprattlande barnet. Inte det sovande och mjuka barnet. Inte det arga fäktande barnet.

Det döda barnet. 

Det stela skal som en gång varit vår son.

Jaha, tänkte jag någonstans inifrån slukhålet. Det är så här det är med likstelheten.

Kistan bars ut till bilen och vi följde den. Vinkade när bilen körde iväg. Det var det vidrigaste ögonblicket i mitt liv. Slukhålet öppnar sig när jag tänker på det även idag. Det går så fort ner att jag inte hinner andas.

Jag har inte läst så många böcker de senaste åren. Kan inte koncentrera mig. Men så hittade jag Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben i den gamla delfinutgåvan häromdagen. Nu så mjuk och trasig i ryggen att den fallit sönder. Den hade uppenbarligen inte drabbats av rigor mortis. Det är bra. Dess tid har inte kommit, den går fortfarande att läsa och älska. Men kanske i en ny utgåva?

För sådant vi älskar finns ingen död. Det bara byter form. 

//Charlotte Wallin

*Rigor mortis, det latinska namnet för likstelhet, är den förlust av en biologisk kropps normala rörlighet och plasticitet som börjar inom de första timmarna efter döden och är fullt utvecklad efter 10-14 timmar. (Wikipedia)