Beskedet som ändrar allt…

Det finns händelser i livet som så tydligt innebär ett före och ett efter. Ett ögonblick som blir en definitiv gräns, en skarp kant - från och med nu har livet ändrats, från och med nu kommer livet aldrig mer bli som innan.

Beskedet är ett sådant ögonblick.

Cancerbeskedet.

”Vi har hittat en tumör…

…i ditt barn”.

Världen rasar samman.

Tiden stannar upp men går samtidigt omtumlande fort.

Plötsligt bor man på en barncanceravdelning och dagen upptas av undersökningar, provtagningar, väntan, besked, behandlingar, väntan, fler besked och ännu mer väntan. Första gången ditt barn sövs är förfärlig. Rädslan och obehaget du upplever är svårhanterbart men efter bara några veckor är detta en del av vardagen.

Livet innan beskedet känns allt mer avlägset. Den inledande chocken är på väg att lägga sig, du lever fortfarande i ett undantagstillstånd, men börjar hitta en ny vardag i det absurda. Ditt barns obändiga styrka och kraft genom allt hen får genomgå skickar kraft till dig att klara dagen, att klara morgondagen och förhoppningsvis dagen efter den.

Paniken och sorgen får vänta, du känner den i din kropp, den får pysa ut lite ibland, men det finns inte plats för den just nu.

Med tiden delar sig historien för oss alla.

För en del är prognosen så god att man ganska snart kan se slutet på den planerade behandlingen, för andra väntar många och långa behandlingar för barnet, dessutom med påtagliga komplikationer och biverkningar.

Några av oss får gå igenom det allra värsta.

Jag tillhör de lyckligt lottade. Sonen får växa upp och har nu hunnit bli en fin och kraftfull ung vuxen. Det börjar bli länge sedan. Snart två decennier har gått sedan beskedet, men det där ögonblicket då livet ändrade sig lever kvar. När tidningen ”Barn & Cancer” kommer i posten blir den först liggandes hemma som om jag måste förbereda mig lite innan jag läser den. Men läser gör jag, vill inte släppa, har lovat mig själv att aldrig glömma, att kampen mot sjukdomen fortfarande pågår varje dag även om jag har fått kliva åt sidan.

Via sociala medier kan jag följa all fantastisk verksamhet som Barncancerfonden och föreningarna gör. Jag trycker på ”gilla”-knappen och tänker ”heja er” som jobbar så, varje dag, för alla dessa barn och deras anhöriga. I mitt Instagram-flöde dyker det upp bilder på barn som genomgår tuffa behandlingar men som också skickar underbara leenden till mig genom mobilen. Jag känner varken barnet eller föräldrarna, men jag trycker ”gilla” även här och tänker att kanske, kanske kan det skicka styrka till nån att vi är många som ser deras kamp.

Men nåt gnager i mig – vad kan jag göra mer?

Jag minns ett fantastiskt ögonblick från tiden då vi var inlagda på avdelningen – kvällen då den lokala föreningen kom och lagade mat till oss alla inlagda. Plötsligt stod där helt okända människor som med varma leenden lagade ”riktig mat” till oss. Vi valde att stanna på vårt rum, men då såg de till att vi fick hämta mat med oss dit istället. Utan ett undrande ord, utan nåt krav – de bara gav till oss. De hade varit där vi befann oss nu. Genom sin närvaro förstod och bekräftade de, det var oerhört helande. Den ”normala” världen, världen innan beskedet, hade kommit på besök in i vårt rum på avdelningen och det betydde enormt mycket.

Jag tackade då men säger det igen -Tack!!!

Så efter många år kontaktar jag Barncancerfonden Västra och anmäler intresse för att engagera mig. Det är Corona-tider så all verksamhet är pausad men kontakten är i varje fall tagen. Sedan dyker online-projektet ”Diagnosspecifika samtalsgrupper” upp och bitarna faller äntligen på plats. Här kan jag vara med och bidra. Här kan jag bli en liten, liten del av det stora nät som på något sätt ska hjälpa föräldrarna till drabbade barn att komma vidare, oavsett i vilken fas man befinner sig – under eller efter behandling.

Jag har under våren haft hand om två sådana samtalsgrupper och det har varit otroligt givande. Mottagandet och välkomnandet från anhöriga såväl som från personal och andra engagerade i Barncancerfonden har varit fantastiskt fint och jag är tacksam över att äntligen ha hittat mitt sätt att bidra på. Det tar inte bort cancern, det ändrar inte det faktum att nästan en familj varje dag i Sverige får ta emot beskedet. Men ju fler vi är som finns runt de drabbade – desto mer värme och kraft kan vi sända ut som hjälp att orka kämpa igenom dagen, morgondagen och dagen efter det…

Joachim

Vill du delta i en diagnosspecifik samtalsgrupp i höst? Anmäl ditt intresse här.