Isabellas Födelcelldag

Jag har stora den äran att vara mamma till Isabella, vår modiga, tuffa, insiktsfulla och förståndiga kämpe. Tänker att man kanske blir sån av att gå igenom det hon fått göra. När hon var nästan fyra drabbades hon av AML (akut myelogisk leukemi). Den gick inte att bota genom cellgifter, utan för att ha en chans att överleva behövde hon genomgå en stamcellstransplantation. Detta handlar om den dagen, som för alltid kommer firas.

firar-720x405.jpg

Idag firar vi Isabellas Födelcelldag, hon fyller 5 år, eller hennes stamceller fyller 5 år. Det råkar även vara min födelsedag men det har liksom ingen betydelse idag. Isabellas födelcelldag är så mycket större än allt annat.

För 5 år sedan satt vi i ett stort rum på Huddinge sjukhus som då var vårt hem. I 6 månader hade Isabella kämpat sig igenom en tuff högriskbehandling med så stora mängder cellgifter och komplikationer att vi bara sett vårt eget hem några ynka timmar ett fåtal gånger det senaste halvåret.

Transplantationen var från början planerad till midsommar men donatorn hade skjutit på det då hon inte kunde just då, varför är det ingen som vet, utom hon. Donationen är ju frivillig så ingen förklaringsskyldighet finns, eller ens rätt att fråga om varför. Det innebar dock för Isabella att hennes behandling var tvungen att gå utanför protokollen och att en extra fas av cellgifter sattes in för att hålla sjukdomen i schack tills transplantationen skulle kunna ske den 13 juli istället. Utöver att den sista behandlingen blev den värsta, med alla möjliga komplikationer för Isabella, hade uppskjutandet av transplantationen också fått oss att börja tvivla. Tänk om donatorn ångrar sig!

Isabella fick under två veckor gått igenom en konditionering inför transplantationen. Konditioneringen innebar att hon fick cellgifter i sådan styrka att hennes egna stamceller dog. Hela hennes immunförsvar lades ner, hon hade blåsor i hela slemhinnorna och stod på smärtstillande i tre olika varianter samt morfinpump. Trots det hade hon så ont och är så trött att hon somnade i sin lek, som innebar ”gömma sig under kudden och skrämma sköterskan när hon kommer”. Det blev inga skrämda sköterskor för Isabella sov, sov sig genom smärtan.

Vad händer om donatorn inte dyker upp som bestämt? Läkarna försöker lugna vår oro genom att säga att de aldrig upplevt detta, det hjälper föga, någon gång är alltid den första säger en röst i mitt huvud.

När dagen väl kom och personalen klev in med blodpåsen innehållande Isabellas nya stamceller rann tårarna av lättnad, glädje och tacksamhet. Idag skulle resan till att bli frisk börja. Nya stamceller som ger henne en chans till liv. Det var den 13 juli 2016, Isabellas födelcelldag, som föralltid kommer firas. En för oss främmande människa hade valt att donera sina stamceller och ge oss en chans att få ha kvar vår dotter. Något större är svårt att tänka sig, tänk att ge någon en ny chans till ett liv.

HIPP HIPP HURRA PÅ ISABELLAS FÖDELCELLDAG!!!