Dörren

Mitt liv har två tydliga röda trådar. Måndag till torsdag är jag administratör på Barncancerfonden. På fredagar är jag författare. Nu har de flätats samman, då jag har skrivit en barnbok som är inspirerad av mitt jobb.

Jag heter Emma Andersson. Några av er kanske känner igen mig, eller har i alla fall hört min röst, om ni ringt till kansliet på Barncancerfonden Södra. Där har jag jobbat som administratör i snart ett och ett halvt år. 

Men har du försökt nå mig på en fredag någon gång? Då kanske du har märkt att jag inte är där. Jag är tjänstledig en dag i veckan för att göra något helt annat. Och vad gör jag? Jo, jag skriver. 

Jag har skrivit berättelser sedan jag var liten och debuterade som författare när jag var nitton år. Författarskapet har löpt som en av två tydliga röda trådar genom mitt liv och jag har skrivit för både ungdomar och vuxna, alltid i fantastik-genren. Jag tycker om andra världar, magi och när verkligheten kanske inte är vad vi tror att den är. Allt är möjligt i en berättelse. 

Den andra röda tråden i mitt liv har handlat om att hjälpa människor. Det är därför jag jobbar här och gör mitt yttersta för att förbättra livet för våra medlemmar och deras familjer. 

Mina två trådar möts sällan, men nu har de gjort det. Jag har skrivit en ny bok, Dörren, och har för ovanlighetens skull hämtat min inspiration från verkligheten. 

Jag har arbetat nära familjer med svårt sjuka barn sedan jag var tjugofem år. När jag skrev den här boken var jag fortfarande kvar på mitt tidigare jobb, på Ronald McDonald Hus i Lund. Som många av er säkert vet så är det ett hus där familjer kan bo i allt från ett dygn till flera år, medan deras sjuka barn vårdas på sjukhuset. Personal bemannar huset dygnet runt och de familjer som bodde där blev på så sätt en väldigt stor del av mitt liv. Jag delade deras vardag, deras glädje och sorg, och deras tuffa besked. Jag vinkade av familjer som äntligen fick åka hem med ett friskt barn, och jag grät tillsammans med familjer som fick åka hem utan sitt barn. 

Våren innan jag skrev den här berättelsen hade vi flera dödsfall bland de sjuka barnen i huset. Jag hade nära kontakt med familjerna, och deras förluster påverkade mig väldigt mycket. Jag ville ge dem något slags hopp, en strimma ljus i sorgen, men jag visste inte vad jag skulle säga.   

Jag har alltid bearbetat tankar och upplevelser bäst genom att skriva, och en dag fanns idén till Dörren bara där. Den fastnade hos mig. Den tröstade mig. Det fanns hopp, trots allt.   

Till slut blev berättelsen en barnbok. En bok som handlar om så många saker: familj, syskonkärlek, vänskap, döden, svår sjukdom, organtransplantation, hopp och magi. Men främst är det berättelsen om tioåriga Ruth som vill hitta den mystiska Dörren för att rädda sin storasyster Helenas liv. 

Och här, mitt bland trådar och dörrar, ska jag fortsätta jobba. Nu vet ni i alla fall vad jag gör på fredagar.

https://www.opal.se/bocker/dorren/

/Emma