”Einar tyckte mycket om skolan”

Hanne Stranden och Johanna Sewon sitter i varsin stol i Hannas arbetsrum i slutet av en korridor på Engelska skolan i Gävle. På bordet mellan dem, intill det nio meter långa supersnöret, står två foton. Det ena föreställer Einar klädd i Brynäs­halsduk tillsammans med sin hund. När den togs hade han precis behandlats för osteosarkom, skelettcancer i ena benet. På det andra fotot saknar Einar hår, till följd av cytostatikabehandlingen i samband med återfallet då cancern hade spridit sig till lungorna.

Hanne läser en text som handlar om en veterinär. Det är Einar som har skrivit.

När hon läst klart tittar hon upp och möter Johanna Sewons blick.

– Ja, han älskade djur, säger Johanna, Einars mamma. En dag hittade han en skadad kopparorm som han skulle ta hem och ta hand om. En annan dag var det en fågel som han fann i diket. Hemma hade han också flera husdjur, en hund, två sköldpaddor och två fåglar.

Djuren var alltid med under hemundervisningen på ett eller annat sätt, fortsätter Hanne.

– Hunden låg med där i soffan. Ibland bad Einar mig höja rösten för att fåglarna inne i sovrummet pratade så högt.

De skrattar varmt åt de gemensamma minnena.

– Einar tyckte mycket om skolan, säger Johanna. Det var ju där han ville lära sig om djuren, naturen och allt annat. Så första gången han blev sjuk var vi angelägna om att han skulle få fortsätta undervisningen i den mån det gick.

Han gick då i femte klass. Men när mellanstadieskolan satte in hemundervisning några timmar i veckan så delades den av flera olika ämneslärare. Den spretiga kontakten gjorde att ingen riktigt hade någon överblick över Einars skolgång.

När bytet till högstadieskolan nalkades kallades Johanna till ett möte med rektorn. Med sig hade hon ett enda önskemål: om det blev aktuellt med hemundervisning så skulle den skötas av en och samma lärare. Rektorn gav uppgiften till Hanne som sedan tidigare skötte skolans hemundervisning hos barn med särskilda utmaningar.

– Det var jättebra att allt det här fanns på plats eftersom cancern kom tillbaka någon månad senare, säger Johanna.

Hanne fungerade som en länk mellan skolan och familjen. Hon hade stenkoll på Einars skolgång, men också på hur han mådde. På så vis kunde hon anpassa undervisningen efter hans dagsform.

– Jag var ensam med Einar men jag var inte ensam på skolan, jag hade god kontakt med ämneslärarna, skolkuratorerna och skolsköterskorna. På så sätt kunde vi rensa bort all onödig kontakt för familjen. De pratade med mig, så skötte jag resten.

Johanna visar ett foto i sin mobil. Einar ligger i sängen med pepparkakor i famnen. Bredvid sitter Hanne i en stickad tröja.

– Det var sista gången de två sågs, berättar hon.

När Einar hade gått bort ordnade Hanne ett minnes­rum på skolan. Där stod ett hjärta i legobitar, ett foto på Einar och ett par små röda pandor, hans favoritdjur. På platsen kunde klasskompisarna tända ljus och skriva i en minnesbok.

– Vi tog oss också dit, med hans kusiner och tre bröder, säger Johanna. Det var fint. Inte minst att få känna hur mycket Einar faktiskt hade betytt på skolan, trots att han inte hade varit där så mycket. Skolan brydde sig verkligen. Det bär vi med oss.

Nu har det snart gått två år sedan Einar gick bort. Skolan – och framförallt Hanne, är fortfarande viktiga för familjen.

Redan under den första sommaren då Einar blev sjuk ville han bidra genom att samla in pengar till forskningen om barncancer. Han startade en insamling på Barncancerfondens hemsida, ”Einar kills cancer”.

– Han var ju 12 år och visste vad han ville. Pärlor var ju fina och så, men han var ju kille och ville ha något annat. Så det blev armband och halsband med aluminiumbrickor på lädertråd i stället, berättar Johanna.

Efter Einars död har familjen flera gånger varit tillbaka i skolan och arrangerat kakförsäljningar och fortsatt samlat in pengar till Barncancerfonden.

– När vi har varit där har vi kunnat prata med eleverna, både om Einar men också om barncancer i stort. Det är skrämmande med cancer, men vi har pratat mycket om att alla inte måste dö. Forskningen är det som kan rädda livet på andra barn.

Einars insamling är nu uppe i närmare 220 000 kronor.

– Innan han dog sa han att han ville att vi skulle fortsätta, och vi lovade honom att vi skulle göra det. Det är många som vill vara med och sprida hans budskap: Ingen kan göra allt men alla kan göra något.