Utanför fönstren lockar försommaren med soligt och varmt väder, men inne i ett av Nytorpsskolans klassrum i Angered utanför Göteborg sitter klass 6C och jobbar koncentrerat. Det är en knapp månad kvar till sommarlovet, och det är mycket som ska hinnas med. Några elever sitter vid bänkarna som är placerade i en U-form, några sitter vid ett större runt bord i andra ändan av rummet.

Runt om i klassrummet kan man se resultatet av olika projekt som klassen jobbat med under året, på informativa planscher, teckningar och illustrationer. På en stor tredelad vikvägg som står lutad mot en vägg har eleverna skrivit ”#FUCK CANCER” med stora svarta bokstäver. På samma vikvägg sitter en bild på en leende pojke, pantkvitton och fakta om hur man ska göra för att leva mer miljövänligt. 

Precis i början av höstterminen fick de veta att en av deras klasskompisar, Burhan Ali, drabbats av akut myeloisk leukemi, AML. Strax därefter bestämde klassen att de ville göra ett projekt i hans namn, och resultatet blev en insamling till Barncancerfonden. Barnen har samlat flaskor och burkar, gått skräpletarpromenader, sålt fikabröd och uppmanat sina föräldrar och syskon att bli mer miljövänliga, allt för att bidra till Burhans insamling.

– Vi har också haft kafé för resten av skolan, säger Betoll Jasim, en av tjejerna i klassen, när lektionen avslutats och de flesta barnen gått hem för dagen.

Vi sitter vid ett runt bord inne i klassrummet. På bordet ligger färgglada runda konfettibitar som blivit kvar från när klassen tidigare under dagen fick i uppgift att skriva en dikt till Burhan på fina färgglada papper.

Vi pratar vidare om miljöprojektet och insamlingen. Kaféet som klassen ordnade för sina skolkamrater blev en succé, de sponsrades av företag i närheten och fick mängder av kakor, bullar och chips. Men tjejerna konstaterar att det blev ganska stressigt när så gott som alla i hela skolan dök upp och var fikasugna.

– Vi samlade in 3 642 kronor på två timmar, säger Zainab Alikhan och ser stolt ut.

Insamlingen till Barncancerfonden har gått över förväntan och målet är redan uppnått.

– Vi hade som mål att samla in 10 000 kronor, och nu är vi uppe i 13 642 kronor, säger Maya Raziullah.

Det råder ingen tvekan om att klassen tar insamlingen på allvar, ner till sista kronan har de full koll på hur mycket pengar som samlats in. Deras lärare Natika Kader har också lovat att det blir kalas när målet uppnåtts, vilket säkerligen bidragit till motivationen. Men framför allt ville klassen göra något för sin sjuka kompis, så för dem är det självklart att även Burhan ska få vara med och fira den lyckade insamlingen. Nu är de i full färd med att planera för ett kalas på sjukhuset. Eftersom Burhan är inne i en känslig fas i behandlingen och därför infektionskänslig, så har de fått möjlighet att ha kalaset utomhus.

– Burhan gillar kebab, jag tycker att vi ska ta med oss kebab härifrån Hammarkullen och äta på kalaset. Och tårta, vi måste ha tårta på kalaset, säger Zainab.

Tjejerna berättar att några från klassen redan varit och hälsat på honom en gång på sjukhuset. Tillsammans skramlade de ihop pengar till ett FIFA-spel som de överlämnade.

– Det var väldigt roligt att träffa honom, men hans utseende har förändrats ganska mycket på grund av medicinerna, säger Zainab, och fortsätter berätta om hur de fick passera igenom en ventilationssluss och tvätta händerna extra noggrant innan de fick komma in till sin klasskamrat.

– Han kan lätt bli smittad annars, fyller Maya i.

Många i klassen har känt varandra sedan förskoleåldern, och de har blivit en sammansvetsad grupp om 14 elever som håller ihop och stöttar varandra.

Vi pratar lite om vad man kan göra som kompis till någon som är sjuk, hur man på bästa sätt kan stötta och finnas till, trots att kompisen inte är närvarande i skolan.

– Man ska vara ärlig och snäll, säger Betoll. De andra tjejerna nickar. Men det kan också vara svårt att vara alltför ärlig, speciellt när det handlar om en kompis som är så pass sjuk som Burhan är.

– Om han frågar mig en sak så försöker jag att svara ärligt. Men jag säger också alltid att vi hoppas på det bästa, jag försöker vara positiv och säga att vi kämpar tillsammans, säger Zainab.

Tjejerna pratar också om hur viktigt det är att de fortsätter höra av sig till Burhan, även fast de inte kan träffas så ofta.

– En bra kompis glömmer inte bort någon, säger Maya, och de andra håller med. 

Tack vare sociala medier kan de ha kontakt med Burhan på ett enkelt sätt, och de skickar ofta meddelanden och bilder via Snapchat och Instagram.

– Jag tror han tycker om att höra om det varit nåt drama i klassen, säger Zainab och de andra tjejerna fnissar till.

De säger också att de ofta berättar vad de gjort under dagen, så att han ska känna att han fortfarande är delaktig i klassens arbete.

– Vi är många som är med honom och stöttar honom, säger Zainab.

Läraren Natika berättar att det varit lite upp och ner med Burhan under läsåret. I slutet av höstterminen blev han sämre och blev inlagd på intensiven. Då var det ganska tyst under en period, och barnen märkte att han inte var på sociala medier lika mycket som tidigare.

– Jag är noga med att säga till barnen att de inte ska bli sårade eller sura om Burhan inte svarar eller kommenterar om de snappar eller skickar meddelanden på instagram. Han blir jätteglad när de hör av sig, men det är inte alltid han orkar svara, säger Natika.

Nu under våren har klassen haft mer kontakt med Burhan, och han blir långsamt starkare och piggare igen. Han svarar oftare, och ibland är han med på lektionerna via en ipad som Natika ställer upp på hans bänk.

Värmen och den långa skoldagen börjar ta ut sin rätt, och de fyra tjejerna som suttit kvar i klassrummet börjar snegla mot sina mobiler.

– Det är okej tjejer, ni kan gå, säger Natika. Jag städar, hojtar hon efter dem och börjar gå runt i klassrummet och samla ihop papper, pennor och saxar på en liten vagn.

Hon berättar att Burhan blev sjuk under sommaren 2017. När det gått några dagar på höstterminen och han inte kom till skolan ringde Natika hem till familjen utan att få svar. Efter någon vecka ringde pojkens pappa tillbaka, och berättade då att Burhan fått cancer. Hon väntade ungefär en vecka innan hon berättade för resten av klassen.

– Jag har varit lärare länge, men jag har aldrig varit med om att det varit så tyst i klassen som då, säger Natika.

Hon var noga med att tala om att de alltid kunde komma och prata med henne och fråga om det var något de undrade över. Hon pratade också med barnen om att det finns olika sätt att hantera den här typen av besked på, och att alla sätt är bra.

– Vill du vara ledsen är det okej, vill du bara vara som vanligt och gå ut och spela fotboll så är det också okej. Jag sa att här i klassen respekterar vi varandras olikheter, och vi har en acceptans för att man kan reagera olika.

Natika försöker hitta en balans i barnens vardag, så att inte alltför mycket handlar om deras sjuka kompis. Hon finns där för dem om de vill prata, och kan ibland märka att någon är lite extra deppig, kanske pratar mycket om sjukdomen eller om Burhan. Då försöker hon vara så saklig som möjligt.

– Jag brukar säga att han kämpar, men att vi hoppas på det bästa.

Hon har också bra kontakt med Burhans sjukhuslärare, och om barnen frågar någonting som hon inte kan svara på hör hon av sig till henne och får hjälp att ta reda på mer.

Till hösten börjar barnen högstadiet, och Natika tror att Burhan kommer att få hemundervisning i 7:an. Klassen kommer också att få en annan klassföreståndare, men Natika är säker på att barnen kommer att fortsätta hålla ihop och stötta sin sjuka klasskamrat.

– Jag är inte orolig, de kommer att fortsätta höra av sig till Burhan även när inte jag är i närheten. De vet hur man är en bra kompis!