Om att se till att han får det han behöver. Inte mer. Inte mindre.

Vi står i korridoren B i en dyster byggnad som ligger på Samaritvägen i vår kommun. Det är jag, min myndige son och hans far. Det känns bra att vi är här på sätt och vis. Men också otroligt galet att vi ska behöva vara här.

1440x810_hopp.jpg

Jag vet att jag ska vara tacksam för allt. BARA TACKSAM! Tacksam för att han är här, för att han överlevt och för att han begåvats med rätt diagnoser och sena komplikationer för att ha en chans att få hjälp. Men just nu känns allt bara jobbigt.

Jag blundar och fantiserar om hur det hade varit om inte den där hjärntumören hade kommit i vägen för min förstfödde och oss. Hur hade livet varit då? Jag tillåter inte mig själv att tänka så. Han är här nu. Hylla det Helene!

Vi står tysta och väntar. Jag hoppas att jag och min exman ska få följa med den myndige in. Det är inte alldeles självklart. Vi är just nu inte betrodda. Vi var det innan han fyllde 18. Då hade vi allt ansvar, alla skyldigheter och rättigheter att föra hans talan. Nu när han är 18 och går på gymnasiet har vi fortfarande samma skyldigheter och ansvar, men inga rättigheter längre. Inte just nu.

Vi kan bli betrodda igen om han vill skriva under fullmakter så att vi kan föra hans talan och så att vi kan höra oss för hur det går. Utan det papperet har vi ingen rätt alls. Dörren med skylten ”Myndighet. Vård- och omsorgsförvaltningen” öppnas och vi får gå in, alla tre. Vi välkomnas in i ett samtalsrum som har samma dystra känsla i väggarna som resten av byggnaden. Men det blir ett bra möte.

Möte med framtiden.

Möte med framtiden.

Min son säger själv att han vill att vi får fullmakt att hjälpa honom och papper skrivs under. Sen pratar vi om framtiden tillsammans. Nu börjar en kartläggning av vad pojken själv tycker att han behöver och vad vi föräldrar, vad korttidsboendet och vad LSS-handläggaren tror kan passa. Och det är så svårt. Svårt för oss föräldrar som vill att han ska få vara så mycket självständig och ung vuxen som han kan vara, och samtidigt ha så nära till hjälp och stöd som han har nu, när han bor hemma. Och orättvist svårt är det för sonen som själv förnekar att han behöver så mycket hjälp.

Han bryter ihop när LSS-handläggaren ger information om grupp-boenden. Med munkjackan över huvudet sänker sig pojken ner över konferensbordet och gråter tyst. Han vill inte bo på ett gruppboende!! Vi föräldrar tror inte heller att han ska det. Vi avfärdar idén på gruppboenden och går över till bättre alternativ. Det finns servicelägenheter, satellit-boenden, vanliga lägenheter med olika team som kan gå in och hjälpa. Det blir mycket information för honom och oss och blanketter där kryss kan sättas för olika hjälpinsatser åker fram på bordet.

Det finns inte energi att fylla i blanketterna nu. Tiden är inte mogen. Han behöver andas först. Vi behöver tid.

Vi lämnar kommunens lokaler och går ut i solen. Den myndige sonen är tömd på energi och skjutsas hem till sängen. Vi föräldrar suckar tyst, det känns som att vi varit igenom en stenmangel tillsammans men att vi också kommit ut lite slätare på andra sidan. Nu vet vi i alla fall lite mer. Och vi har fullmakten att ringa och fråga hur det går.

En flytt ligger troligen några år framåt i tiden. Allt ligger i deras händer. Först ska blanketter fyllas i, och utredning ska göras. Sen kan det ta något år innan vi får erbjudande om boende. Jag tänker att det är viktigt att de förstår vem han är, min pojke. Att han gillar musik, att spela sällskapsspel och att han har integritet. Att han är klok, självgående och i behov av att få vara så vuxen han kan. Att han spöar oss alla i Wordfeud och att han behöver få känna sig värdefull och respekterad.

Vi behöver se till att han får den hjälp han behöver. Inte mer. Inte mindre.

Några dagar senare fyller vi i blanketterna tillsammans. Lugnet har lagt sig och han som inte vill bo på ett gruppboende tycker att det är lagom att kryssa i serviceboende-alternativet. Då har han en egen lägenhet, där han bestämmer själv. Vi pratar om framtiden. Undrar hur det kommer se ut i hans nya hem? Vi pratar om att i hans nya lägenhet måste det finnas en kaffebryggare, det är trots allt viktigast. Resten fixar sig.

Helene Kindstedt