Livet som fortsätter

Jag har lämnat Ivar på skolan, svänger ut på trottoaren och hamnar mitt i en skock av barn. En av dom den finaste. Noras bästis och blivande fästman.

 -Hej, säger han och springer vidare ner för backen. De två som har följts åt från tiden i magen till babyrytmik. Till förskola och skola. Har lekt och lekt. Bråkat någon enstaka gång men alltid pratat ut. Funnits för varandra tills det tog slut.

-Mamma, vi kommer bo hos Adrian och inte här.

-Va, varför då?

-För att Adrian vill det men vi kan komma hit ofta och äta middag och så.

-Ja, det får ni lova att göra.

Snart är hela skocken framför mig. Tjejer och killar. Hår i tofs och utsläppt. Ryggsäckar och kepsar. Spring i benen och fniss. Klumpen i halsen gör ont. Hon skulle sprungit där i skocken. Med matsäck, nya höstskor och fladdrande hår. På väg mot ett av livets alla äventyr. Jag sväljer och trycker undan klumpen. Orkar inte nu. Är på väg till ett möte i livet som fortsätter. För att det måste.

/Lena Forsaeus