Myndig

Nu är han 18. Myndig. Vuxen. Vi har firat stort. Vi har festat och hyllat det liv han och vi inte kan ta för givet. Jag har gjort en resa ner i nostalgiträsket och har fortfarande svårt att förstå att jag fick honom till mig. Att han föddes till min pojke och att jag fick behålla honom.

Han är här nu. Han har ett liv att leva. Det är fantastiskt! Det ju så svårt det där, att släppa taget. För mig. För honom. Det är svårare för mig just nu. Han själv börjar ta kliv ifrån mig. Det är bra. Jag vet. Men svårt för mammahjärtat. Också. 

Alldeles ny i mitt liv. Vad visste vi då?

Jag försökte hämta ut hans mediciner på apoteket häromdagen. Det gick inte. Jag fick gå hem, vi fick skriva fullmakter så att jag kan hjälpa honom med det. När jag går in på internetbanken syns inte längre hans konton på min inloggning. Vi var på banken häromveckan, jag och min son. Vi skrev fullmakter så att jag kan hjälpa honom om han behöver.

Jag får inga rapporter från skolan längre. Jag vet inte om han kommer försent, om han ens är där, eller hur det går för honom. Han är 18 nu. Denna vår har präglats av överlämning. Överlämning från barnsjukhus till vuxendito. Min son avslutade sin behandling och vann över hjärntumören år 2007. Sex år senare har vi fortfarande kontroller och löpande kontakt med onkologen, lungmottagningen, endokrinologen, neurologen, sjukgymnast, psykiatrin, ögonmottagningen, mm. Ovanpå det har vi kontakt med kommunen, med korttidsboendet, Försäkringskassan osv, som han förväntas sköta själv nu.

Några instanser får vi vara kvar hos i en övergångsperiod, men flera har gjort fina och omfattande avslut där syftet är att summera vad som varit och befästa vad som är nu. Och så lämna över till något nytt förstås. Så puttas han iväg, med en varsam knuff ut i vuxenvärlden, där en mamma inte har någon självklar plats eller befogenhet.

Kallelsen kommer från Vuxenpsykiatrin. De har fått remissen från BUP och nu har han en tid till en ny läkare på en ny plats. Jag ringer upp dem för att ändra tiden som inte passar oss så bra. Jag blir ifrågasatt i växeln där man undrar varför han inte ringer själv, artonåringen. Jag förklarar. Att han är en artonåring med vissa svårigheter och i en övergångsfas vill han att jag är med på läkarbesöken. Det är en konst att förklara utan adrenalinpåslag. Men jag förstår. De måste fråga. Han är ju myndig.

Någon vecka senare följer jag med honom till det första besöket hos psykiatern. Nya lokaler, nya förutsättningar. Jag uppmuntrar honom att själv gå till receptionen och anmäla sig. Och betala. Nu kostar det ju pengar, för han är 18. Han får också fylla i enkäter i mängder om ADHD, panikångest, bipolaritet, självmordsbenägenhet och om han känt yrsel, illamående, vinglighet och andnöd på grund av det. Han svarar JA på allt.

Jag tänker att jag ska hålla en låg profil, kanske stanna i väntrummet, men han vill ha med mig in till psykiatern. Väl inne säger doktorn att han inte brukar läsa journaler eller remisser utan mer utgå ifrån vad patienten själv vill och säger på plats. Min pojke svarar då att han inte riktigt vet varför han är där. HJÄLP! Tänker jag och höjer min röst. Berättar att han måste läsa journalen. För att där står det att de saker han svarat JA på i enkäten inte handlar om de diagnoser psykiatern vanligen behandlar, utan om helt rimliga, fysiska förklaringar. Han är vinglig, känner yrsel och andnöd på grund av de operationer, behandlingar och den hjärntumör som tagit plats och förstört.  Jag säger att han måste läsa journalen för där står det att pojken har närminnesproblem och kommer behöva stöd i att skriva in nya tider i iphonen så att han inte glömmer, att han har svårt med impulskontrollen och att han själv uttryckt att han vill ha hjälp med det. Där står även alla mediciner han behöver få utskrivna av psykiatern. Och som han inte kan redogöra för själv. Där står även vad han varit med om och vad de senaste utredningarna visat.

Jag tror jag får fram mitt budskap.

I bilen på vägen hem är vi tysta. Musiken från spotifylistan dånar ut precis som den alltid gör när vi åker bil tillsammans. Vi tänker nog båda samma sak. Det är en ny tid nu. Så länge vi behöver följas åt så gör vi det. Det är han som bestämmer. 18-åringen. Jag finns här. Så länge han behöver det. Och lite till.

//Helene