Leukemi - Min historia - Del 2

Jag hade leukemi. Allt gick så snabbt, jag hann inte med.

12x5 Image

På kvällen när jag fått min diagnos fick jag sätta mig ner med en sköterska som förklarade vad min sjukdom var för något. Till hjälp hade hon små plastfigurer som skulle agera celler och mediciner, och det enda jag kunde tänka på var att jag kände mig åtta år gammal. Hon tog fram en liten sak som jag för allt i världen inte kunde förstå vad det var för något. Den såg ut som en liten dosa i metall, lite större än en femkrona. Dosan var fylld av något hårt som såg ut som silikon, och ut från dosan gick en tjugo centimeter lång slang. ”Det här är en port-a-cath, den ska du få inopererad en bit nedanför nyckelbenet på höger sida av bröstkorgen. Den kommer hjälpa dig att få medicin”. Hon tog en liten paus på några sekunder för att tänka ut vad hon skulle säga. ”Nu när du ska få din behandling kommer du att bli stucken mycket, och om man skulle sticka dig i armen varje gång skulle dina kärl bli så trötta att de inte går att använda längre. Därför sticker man en kanyl genom din hud och in i silikonet i den här lilla dosan istället, så slipper du alla stick i armarna”, sa hon. ”Den här här slangen kommer att gå in i stora kroppspulsådern och in mot hjärtat, på så sätt blir det lättare att ta blod och ge medicin. Du kommer tycka att den är jättebra”. Jag tänkte inte på att det skulle bli bra. Jag hade cancer, jag hade precis fått höra att jag skulle gå igenom en operation och få ett ärr som skulle synas hela tiden. Ett fult ärr som skulle finnas där resten av mitt liv.

Än en gång låg jag i en sjukhussäng och var på väg ner till operation. Jag hade nog inte förstått än att jag hade cancer, det kändes så absurt, men på något sätt tror jag att det sjönk in lite mer när jag sövdes den där gången. Jag vaknade av att jag hade ont. Jag låg på uppvaket och hörde hur sköterskor viskade och droppmaskiner puttrade. Sköterskorna märkte att jag hade vaknat och ringde upp till avdelningen. Två sjuksköterskor från 95A kom och hämtade mig och körde mig direkt till röntgen. Jag var omtöcknad och hög på smärtstillande, men jag förstod att de skulle röntga för att se att port-a-cathen låg rätt. Jag var bara halvt vaken, men jag kände hur jag blev lyft ur sängen av en man och det gjorde så ont att jag skrek. Han blev arg och frågade varför jag var så jobbig. Sköterskorna talade om att jag var nyopererad och att jag hade ont. Mannen fnyste och gjorde det han skulle. Han blev klar och sköterskorna skjutsade upp mig på rummet igen. Jag hann inte ens vakna till ordentligt innan min första dos cytostatika startades. En droppåse med en röd vätska kopplades på. ”Den här cytostatikan heter Doxorubicin, det är den som kommer få dig att tappa håret. Du kommer också att må illa av den, men vi ska ge dig medicin mot illamåendet”, sa en sköterska. Jag tittade på påsen som såg ut att innehålla hallonsaft och tänkte att den inte kunde göra så mycket skada. Den såg ju så harmlös ut.

Två timmar senare låg jag och vred mig i smärta och kräktes var tionde minut. Dagarna som följde var bara en enda stor dimma. Jag vaknade och kräktes, sen somnade jag om igen. Jag hade ingen koll på vad klockan var. Persiennerna var alltid neddragna, så för mig var det alltid natt. En natt full av mardrömmar.

// Josefine Arebratt