Kalendern är min!

Den är röd i år. Min gamla var lila. Jag köper min kalender med omsorg. Alltid från samma butikskedja, alltid med samma upplägg.

Jag älskar kalendrar och möjligheten jag har att planera, drömma och skriva in viktiga händelser i min kalender. Redan i oktober, oftast innan kalendern för nästa år kommit till butiken, brukar jag besöka butiken och fråga efter den. Och när kalendern för nästa år kommer köper jag en med omsorg.

Jag känner på omslaget, på papperet och på tyngden i min hand. Jag köper väl utvalda pennor som matchar i färg och med ambitionen att i år ska jag skriva in saker prydligt och fint, med samma penna. Eller rent utav med olika färger enligt ett komplicerat kodsystem. Det brukar spricka redan under årets första dagar. I år har jag köpt en bläckpenna vars skrift går att radera.

Kalendern står för trygghet, förutsägbarhet och för möjligheten att påverka livet för mig. Den står för förväntan och glädje, för struktur och logistik. Det har alltid varit så. Ända till min son blev sjuk och kalendern plötsligt blev oanvändbar. Allt som var skrivet i kalendern efter 26 september 2006 togs ifrån mig. Och i oktober det året var det ingen idé att köpa någon ny kalender. Jag hade ingen egen agenda för mitt liv för 2007. Ingen trygghet. Ingen förutsägbarhet och ingen möjlighet att påverka mitt liv.

Min kalender var kidnappad av den hjärntumör som växte i pojken. Den enda agenda hela familjen hade var den som sattes upp av cancern och de läkare som bekämpade den. När han så var färdigbehandlad ville jag ha mitt liv tillbaks. Jag ville köpa den där kalendern och njuta av att skriva med ny penna på de helt obokade sidorna. Men hur kunde jag lita på att kalendern var min? Hur kunde jag veta att det jag och min familj nu drömde och planerade för skulle kunna genomföras? Under lång tid vågade vi inte planera. Allt kunde tas ifrån oss. Det har tagit mig många år att faktiskt förstå att jag har mitt liv, min vardag tillbaks.

Vid varje MR-kontroll, vid varje läkarbesök har jag spänt mina käkar och haft ett symboliskt pansargrepp om min kalender. KOM INTE HIT OCH TA MIN VARDAG IFRÅN MIG! Jag tänker på mina medföräldrar i cancervärlden. På den familj som dagarna innan jul fick sin trygghet, sin vardag kidnappad igen. Jag tänker på mitt ansvar att äga min kalender och njuta av att jag har den. Jag äger mitt liv och kan planera framåt, för cancern kommer inte och kidnappar oss igen. Inte nu. Så sitter jag här med den lilla röda. Med pennan vars text går att sudda ut om jag vill. Vad vill jag skriva in i kalendern för 2013? Vilka aktiviteter, vilka händelser och värdefulla landningsställen behöver få sin plats? Jag tänker att jag ska välja hur jag förvaltar min tid med omsorg. Jag kan bestämma. Jag tar det inte för givet.

/Helene