Om milstolpar och en Port-a-cath
Det är tidig måndagsmorgon när vi tar bilen till Astrid Lindgrens Barnsjukhus, min 17-årige överlevare, hans pappa och jag. Jag vet inte om det är han som är pirrigast eller vi föräldrar. Vi sitter ju ihop lite grand, min pojke och jag. Hans oro blir min, min spänningshuvudvärk blir hans.
Jag är lite orolig på morgonen. Hur ska det gå? Hur ska han reagera? Hur ska jag reagera? Vi gör ett kort besök på lekterapin innan det är dags. Pojken är tyst, moloken och orolig. Och idag kan inte ens lekterapin och dess välbekanta och varma famnar ändra på den saken.
Vi går därifrån och checkar in på operation. Nu ska den bort. Port-a-cathen/Venporten/Dosan eller Porten som vi kallar den för det mesta. Klumpen som suttit under huden vid bröstbenet och som under 6 års tid varit motorvägen in till hans stora kroppspulsåder. Genom den porten har blod kunna tas för prover och ges för överlevnad. Och giftig medicin har transporterats genom den friska kroppen och fram till sin slutdestination: Cancercellerna. Porten har verkligen varit fantastisk. Den har tjänat min son och inte krånglat alls. Men nu behövs den inte mer.
När jag följer min son in i operationssalen är det första gången glädjen överskuggar oron i den miljön. Vid alla andra operationstillfällen har jag kämpat med min egen ångest, med mina tårar och rädsla att förlora honom på operationsbordet. Då fick jag tvinga mig att vara stark. Men idag är det annorlunda. Jag känner att vi är på kärleksfull och trygg mark och att ingenting kan gå fel. Idag är vi här av en FRISK anledning. Jag ser narkosmedlet verka i pojken som inte riktigt lyckas räkna hela vägen fram till tio innan han somnar.
Jag lämnar honom i rummet med de grönklädda figurerna och går ut i väntrummet. Vilken milstolpe det är för oss. Att vi tar bort porten är ytterligare ett stort steg bort från den där hjärntumören. Det är ännu ett kvitto på att han är frisk, att han ska vara ute i livet nu och inte på sjukhuset så ofta. Jag sitter i tacksamhet och väntar den dryga timme operationen tar. På uppvaket sitter jag och tittar på honom när han långsamt kommer tillbaka till mig och förstår att det är över. Han har ont men får morfin mot smärtan.
Vid intaget av den obligatoriska piggelinen och saftglaset undrar pojken om han inte kan få en latte i stället och jag ler med hela ansiktet. Han är ingen pojke längre. Han är en frisk ung man! Vi får åka hem på kvällen. Han medtagen av narkos och den allt kraftigare smärtan i bröstet och upp mot halsen. Samtidigt kickar morfinen in och gör gott i pojken. I bilen samtalar vi om hur han upplevt dagen. Han säger att han inte längre känner sig hemma på sjukhuset. Att lekterapin påminner honom om när han var sjuk. Och det är då jag tillfullo förstår vilken resa han gjort. Vi har nått flera milstolpar den här dagen. Vi är bortom fara. Vi är inte hemma på sjukhuset längre. Vi är ute i det friska livet. Och den där lille pojken är på god väg in i vuxenlivet nu!
//Helene Kindstedt