”Jag hade behövt prata om mer än bara mitt syskon”

Tuvas syster blev sjuk i cancer när Tuva var 9 år gammal. I det här blogginlägget sätter hon ord på hur hon upplevde tiden med ett sjukt syskon, vad hon hade behövt och vad hennes syskon betyder för henne.

Tuva-720x405.png

Hej!

Jag heter Tuva, 23 år gammal och arbetar som processoperatör inom tillverkning av microchip. Min fritid består mycket av musik, resor, mat, äventyr, träning, fiske, vandring och spel. Jag är den näst yngsta i en syskonskara på fem och skulle beskriva mig själv som äventyrlig, påhittig och sprallig. Det här inlägget kommer att handla lite om mina tankar om att växa upp med en syster med cancer.  

När min syster blev sjuk var jag 9 år gammal, våra övriga syskon var 7, 11 och 15. Vi var alltså väldigt små och det var mycket att ta in och förstå.  

Jag och mina syskon har alltid tagit hand om varandra, det har varit det största stödet för mig genom allt vi gått igenom tillsammans.  

Som barn var skolan min värld och nu i efterhand kan jag även förstå att mina lärare i grundskolan ansträngde sig för att vara ett stöd under den mest intensiva tiden. Jag minns att de ofta frågade mig hur jag mådde samt hur det gick för Idun, min syster. Och de var definitivt lite extra överseende vid eventuellt utåtagerande beteende från mig och de andra två yngsta som gick i samma skola. Jag minns tillfällen då rektorn skjutsade hem mig för att mamma och pappa inte fick ihop det och jag fick utöver det ett fantastiskt stöd från min bästa kompis och hennes familj.  

Jag tror dock att det hade varit betryggande om vi hade haft en möjlighet att få ställa frågor till en vuxen (alltså en som inte var någon av våra föräldrar), kanske en utbildad barnpedagog eller dylikt. En annan idé kunde vara att få prata med andra barn i liknande situation, kanske tillsammans få ställa frågor till en vuxen. Eller någon form av samlingsrum/möten för syskon på själva sjukhuset.  

Även som barn känner man av om föräldrarna är trötta, ledsna eller stressade och man vill därför inte tynga ner dem med frågor som de kanske inte ens själv vet hur de ska svara på. Det kan ju också vara så att man helt enkelt inte hinner träffa sina föräldrar så mycket under de allra tuffaste perioderna då de spenderar mycket tid på sjukhuset. Jag hade behövt prata om mina “vanliga ungdomsproblem” såsom skolan, puberteten, familjesituationen eller vänskapsrelationer. Alltså inte bara om mitt syskon eller hur den situationen påverkade mig. Jag tror dock att detta fattades mig lite extra eftersom vi inte har någon släkt i Sverige som kunde stötta upp i de svåra tiderna.  

Sedan hade jag också önskat att någon berättat mer för oss om vad som hände på sjukhuset, jag tror att våra föräldrar lät bli att berätta för att inte göra oss oroliga. Men okunskapen om läget blev nästan ännu värre.  

Jag var med på Maxa livet-konferensen* för första gången i år. Jag uppskattar alltid möjligheten att få träffa folk i samma sits som mig och mitt syskon och att få vara i ett naturligt sammanhang där alla förstår varandra utan att ord behöver sägas.  

Jag såg fram emot fina samtal, intressanta föreläsningar och trevligt sällskap. Det jag tog med mig var många lärdomar. Bland annat en större förståelse för mitt syskons situation och ett större djup och förståelse i hur livet sett ut från hennes perspektiv. Jag fick även med mig tips på ställen och personer som jag kan vända mig till om jag önskar vidare stöd.  

Det var skönt att få prata med andra syskon. Som syskon vill man gärna vara den starka och stöttande, men det kan också bli tufft. Känslan av att vara i ett rum där alla förstår varandra utan att ord behöver sägas, efter att man känt sig relativt ensam i sitsen i många år, den känslan är obeskrivlig. I dessa samtal fanns så mycket värme och förståelse för familjeperspektivet, hur man påverkas som syskon och hur vi kan känna och må i denna situation. Att bara vara på en plats med folk omkring som har en sådan värme är otroligt givande. Det finns alltid någon att prata med, det blir en viktig och lärorik stund för dig och dina syskon att gemensamt prata om era erfarenheter och växa tillsammans. 

När min syster friskförklarades så tatuerade hon in texten "what doesn't kill you makes you stronger", ett citat som jag tror tog fäste hos alla i familjen Rogstad Aakre. Genom allt det tuffa som varit har jag och mina syskon alltid kunnat hitta stöd hos varandra och kunnat växa tillsammans. Detta är jag tacksam för, varje dag. De är alla 4 mina hjältar.

/Tuva

* Maxa livet är Barncancerfondens program för dig som haft cancer som barn och nu är vuxen. Det finns ingen övre åldersgräns och du kan delta i en mängd kostnadsfria  kurser och aktiviteter. Till Maxa livet-konferensen är även syskon välkomna.

Har du ett syskon med cancer?

Få tips, information, stöd och andra syskons berättelser.

Läs mer