Hyllning till Carina Mähl

På sjukhuset har vår gästbloggare Frida Kristensson en extrafamilj som skänker trygghet och ger stöd. Läs hennes hyllning till Carina Mähl och övrig personal på avdelning 64 i Lund som underlättade sjukhustiden och alltid sätter barnen i centrum.

12x5 Image

Carina Mähl, idag är det dags för att hylla dig!

Som jag brukar säga: På en gård inte långt ifrån Lund bor jag tillsammans med min mamma, pappa och lillebror Johan. Men så har det inte alltid varit. Jag har en extrafamilj. Familjen bor på andra våningen på barnsjukhuset i Lund. Vår familj består ut av 15 läkare, 15 systrar, 15 sköterskor, massor av fantastiska föräldrar och en hel drös av underbara barn. Tillsammans utgör vi avdelning 64. Vi delar inte samma blod men 15 rum och ett kök, behandlingsrum, kylskåp, rullstolar och upplevelsen av barncancer. Det är det som gör oss till en familj.

På vår avdelning vårdas de flesta barnen under långa perioder och en tät gemenskap bildas. Vi hjälps åt att kämpa, vi hjälps åt att äta, vi hjälps åt att gråta och vi hjälps åt att sprida en positiv anda. Oavsett hur tunga våra axlar känns och hur mycket motvind livet bjuder på är det positivitet som ekar i korridorerna mitt i all rädsla. Det är helt okej att må dåligt och ha dåliga dagar. Men på vår avdelning möts du alltid av öppna famnar att kasta dig i när du behöver vara svag. Du möts av leenden och en känsla av att ”vi krigar tillsammans”. Vår personal gör allt för att få våra liv så drägliga som möjligt. Carina Mähl är vår enhetschef på barnonkologen i Lund och det är tack vare henne med hjälp utifrån som avdelningen är det den är idag.

Jag är övertygad om att hon gör mer än vad som krävs av en vanlig enhetschef. Hon äter nästan aldrig lunch – för det finns det inte tid med. Hon bär inte de vita sjukhuskläderna och har i stort sätt alltid skor med klack. Det påminner mig om livet där ute. När hennes klinkande skor hörs infinner det alltid sig ett lugn hos mig, jag vet inte varför men hon tar sig alltid tid, oavsett hur stressad hon är. Hon sätter oss barn allra först. Carina ger inte en snabb kram och sedan springer vidare. Hon stannar upp långt innan hon ser mig och går saktare fram med en öppen famn. Carina ser på mig direkt om jag är sammanbiten och behöver 20 sekunder i hennes famn för att få fälla en tår. Hon ifrågasätter inget, hon dömer inte, hon finns bara där för en lång kram. Som avslut torkar hon alltid kinderna och frågar om det finns något hon som kan underlätta med.

Vår personal stänger inte in sig i personalrummet för att surfa som jag kan tänka mig att många andra gör på sitt jobb när ledig tid ges. Även sköterskorna har barnet i fokus och dem gör verkligen allt för att vår sjukdomstid ska bli lite lättare. Har de en ledig tid ger dem gärna den till oss.

Det har faktiskt hänt att vi ätit glass och jordgubbar i personalrummet. Sköterskorna på 64:an har inga problem med att tänka utanför boxen och smita ner för att spela piano, kolla på film eller leka charader och efterlikna kollegor.

Som ni märker gör de verkligen ALLT för att få oss att le.

Vi har en närhet till varandra som inte går att förklara. Vi lever i vår egna lilla bubbla på 64:an. Jag som patient är omringad av så många lejonhonor som ryter ifrån om jag bara gör ett litet pip. Dem gör allt för att jag ska må så bra som möjligt.

Carina är nyckeln till vår sammanhållning. 

Tack Carina för att du är du och för att du står ut med alla våra galenskaper!

/Frida Kristensson

Foto: Samuel Unéus