Friska barn är galna

I tisdags träffade jag syskonstödjaren och några av de syskon hon arbetat med de senaste åren. De kom till föreningens kansli och möteslokal för att äta pizza och pyssla. I lugn och ro, tänkte jag. Oj, vad jag bedrog mig.

Jag kan ärligt säga att jag inte var beredd på anstormningen av friska barn. Så länge har jag arbetat med de som är sjuka att det blivit norm för mig. Föräldrar som är oroliga är ganska lugna. Kollegor som diskuterar barncancer och sjuka barn, medicinska hjälpmedel och strålning är oftast allvarliga och sansade. Det ligger ett lugn över dessa diskussioner. 

Men barn är ju normalt sett inte lugna, allvarliga och sansade. Friska barn är ju galna!

Det blev åtminstone galet när de dök upp. 17 stycken friska barn med energi och behov som friska barn har. Det var länge sedan jag såg sådan energi. Ett tag trodde jag att de skulle riva stället. Och vilka mängder pizza de kunde sätta i sig. Sjuka barn äter inte sådär mycket pizza. Pizzaätande är uppebarligen ett friskhetstecken. Att det sedan skapar mer energi som de kan förbränna genom att börja brottas inne på kontoret och smälla bubbelplast så jag fick nästan fick en hjärtattack, det är alltså bra. Jag tycker det. Det är ju så det ska vara.

Och plötsligt förstod jag det jag inte förstått tidigare. Att vara syskon till ett barn med cancer måste vara en märklig och svår upplevelse. Å ena sidan frisk och pigg med alla normala problem och glädjeämnen som friska barn har. Skolan, vänner, kärlek, läxor, gå upp på morgonen, skolmaten… Å andra sidan en familj där inget är normalt. Ett cancersjukt syskon. Mamma och pappas oro och ångest. Veckorna på sjukhus när föräldrarna är borta. Den egna oron och mitt i allt det där, matteprov, betyg, vänner.

Att vara syskon är att leva i den värsta världen hela tiden men också att vara frisk och normal och behöva få uppmärksamhet och ta plats. På bekostnad av vem?

Balansen måste vara svår. För det är ju så att när ett barn får cancer så glöms syskonen ofta bort. Kanske inte av föräldrarna men av omvärlden. Många syskon vittnar om att de alltid får frågan hur det sjuka syskonen mår men sällan hur de själva mår. Det sjuka syskonet får presenter och upplevelser av föreningar och företag. Men det friska syskonet får inget. Det friska barnet är förstås inte sjukt, det är ju ett friskt barn – och det friska barnets behov glöms bort i skuggan av sjukdomen.

Men alla lever de i samma familj som cancern. Det är förstås där som syskonstödjaren kommer in. Denna fantastiska satsning som Barncancerfonden gjort när de sett och förstått behovet.

Mitt hjärta knöt sig lite när det var dags att säga hej då. Jag tänkte: nu ska de hem till sina familjer där det finns ett sjukt barn och en oro som lever överallt.

Oroar de sig för att komma hem? Har de ätit tillräckligt med pizza och fått vara sorgfria ett tag? Är knuten i magen lika hård som innan? Jag vet inte.

Men jag ser att de skrattar med syskonstödjaren. Jag ser att hon känner dem och förstår deras behov. Jag ser att hon gör allt hon kan och att hon gör det bra. Jag ser att hon är betydelsefull.

Plötsligt spred sig något över gruppen – "du är en Epic Fail” –" det där var en Epic Fail" – "Vilken Epic Fail"!

Epic Fail? Jag fick tillslut några tioåringar att förklara vad det är. De gjorde det i mun på varandra med målande liknelser av folk som filmar när de snubblar på ormar…  Jag är fortfarande inte riktigt säker på att jag förstått.

En sak vet jag dock, att ha syskonstöd är inte ett fail. Det är en success. Förmodligen en Epic Success!