Så kan fler barn överleva
Att bota de sista tjugo procenten som inte överlever sin barncancer går inte att lösa snabbt. Det finns många utmaningar längs vägen. De största är att hitta nya behandlingar, fler samarbeten, tid och pengar, menar Klas Blomgren, läkare och medicinskt sakkunnig på Barncancerfonden.
Klas Blomgren arbetar främst med hjärntumörer hos barn och forskar kring ponsgliom. Han är också medicinskt sakkunnig hos Barncancerfonden. Han och hans kolleger diskuterar ofta och gärna hur överlevnaden inom barncancerområdet ska öka.
– Det är en jättestor fråga som inte har några enkla svar. Det kanske inte ens går att bota alla även om vår ambition alltid är just den, säger han.
Några saker som diskuteras är bättre och effektivare behandlingar, ny teknik, bättre diagnostik och fler samarbeten mellan såväl barnonkologer i Sverige som mellan fler länder.
– Jag hoppas och tror att vi kommer att se ett paradigmskifte inom barncancerforskningen om några år. Med det menar jag att en specifik upptäckt inom ett område kan leda till stora framsteg på helt andra områden. Men för det krävs stora resurser, kompetens och tid. Jag tror att vi kan komma att snubbla över något, hitta nya verktyg och nycklar som leder till stora framgångar, säger Klas Blomgren.
Att hitta fler genetiska avvikelser som kan förklara en viss barncancer och som i sin tur kan leda till skräddarsydda behandlingar för just den typen av cancer är en faktor som kan komma att bota fler.
– En utmaning för att komma längre är tid, kompetens och pengar. Vi har många forskare jämfört med andra fält men självklart krävs det fler, med rätt bakgrund, som vill ägna mycket av sin tid till forskning. Utan många forskartimmar blir det svårt att nå framgång, menar han.
En annan utmaning för att nå bättre överlevnad handlar om att det ska finnas material att forska på. Och för det krävs det ett stort patientunderlag, biobanker, kvalitetsregister och ett utökat samarbete mellan forskare i många länder. Samarbetet kring det nya ALL-protokollet är ett utmärkt exempel på sådan forskning, menar Klas Blomgren.
– Vi kan inte bygga upp studierna själva i Sverige, vi har för få patienter för det. Vi måste ödmjukt få fler att vilja samarbeta med oss. Våra biobanker är jätteviktiga för underlaget och vi får inte glömma att sköta dem rätt och uppmuntra klinikerna att fortsätta skicka in prover.
Att centralisera vissa delar av barncancervården kan också vara ett alternativ för att samla patienter, forskning och kompetens under ett tak. I Holland gjordes det för ett år sedan och det verkar ha slagit väl ut.
– Vi skulle vinna på att centralisera vissa saker, inte allt, till något eller några få centrum. Mycket kan vi åstadkomma med mejl och telefon, men exempelvis kirurger behöver få en volymträning för att bibehålla sin kompetens.
Om ett år bjuder NOPHO (Nordic Society of Paediatric Haematology and Oncology) in forskare och läkare till en konferens i Stockholm där ökad överlevnad inom barncancerområdet är utgångspunkten för mötet.
– Temat för konferensen är från 80 till 100 procent, hur vi kan komma längre för att få alla att överleva med rimlig livskvalitet. I dag botar vi men ibland måste vi fråga oss till vilket pris? Vi får inte glömma att det finns barn som dör av komplikationer av behandlingen och inte av sjukdomen.
En annan utmaning som också är svår är att forska kring varför barn drabbas av en barncancerdiagnos.
– I dag vet vi ganska lite om det. Men jag tror att om vi får veta mer kring varför sjukdomarna dyker upp kanske vi också kan få ett svar på exakt hur just den diagnosen ska behandlas, säger Klas Blomgren.
