Samarbete – en förutsättning för framgång i forskningen
Finansiärerna undrar om det är riktig forskning. Men forskarna Karin Mellgren och Maria Henningsson är övertygade. Samarbete och kliniska studier är barncancerforskningens beståndsdelar.
En riktig forskare har bubblande provrör och råttor och tittar i mikroskop. Eller?
Karin Mellgren, överläkare, och Maria Henningsson, ST-läkare, båda på barnonkologen vid Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg, står i sitt arbetsrum. En hylla med pärmar med färgglada ryggar och två skrivbord med surrande datorer är deras forskningsutrustning.
Deras jobb är att samla information från alla deltagare i en kommande studie om non-Hodgkins lymfom. I studien deltar patologer, laboratoriepersonal och andra onkologer från de åtta deltagande länderna.
”Skärvorna”, kallar Karin Mellgren dem, alla de små portioner av information som tillsammans kan ge en ny helhetsbild och förändra utgången för de barn som drabbats av aggressiva varianter av sin sjukdom.
– Den kliniska forskningen är nödvändig för att vi inte ska fokusera på fel skärva, säger hon.
Men det är administration, pärmar och inte partikelgeneratorer. Ett ganska fult rum i ett ganska fult hus i Göteborg, inte rymden.
Och det är en mängd telefonsamtal.
Studien står inför etisk prövning, det vill säga att etiknämnden ska avgöra om forskningen är patientsäker och till god nytta för de drabbade. Det handlar om administration av varenda liten detalj.
– För mig är det ett sätt att tränas upp i att hålla i kontakter med labb och patologer och få informationsvägar att funka. Jag måste se till att alla har det underlag de behöver, säger Maria Henningsson.
– Samarbetet är absolut nödvändigt för att de sjuka barnen så snart som möjligt ska gynnas av resultaten, säger Karin Mellgren.
Varje land för sig har för få patienter med samma diagnos för att kunna genomföra kliniska studier. Tillsammans med övriga Norden, Tyskland, Schweiz och delar av Tjeckien och Österrike, ska studien inom fem år kunna inkludera 500–600 drabbade barn.
Då vill man titta på bland annat hur immunförsvaret påverkas av behandlingen och om en molekyl som används vid behandling av vuxna med samma sjukdom, skulle kunna ge god effekt även på barn.
Rituximab är en målsökande robot som söker upp cancerceller med en viss genetisk förändring. Men den ger sig också på friska vita blodkroppar med samma förändring. Det leder till att även friska celler slås ut.
– Vi vill testa om behandlingsvinsten är större än påverkan på immunsystemet, säger Karin Mellgren.
Forskningen leds från Sverige, från hennes skrivbord. Uppgiften är att samla in data från samtliga länder, hålla kontakt med patologer, cellbiologer, laboratorium och onkologkolleger.
– Det svåra är att få informationsflöden att fungera. Verkligheten ser olika ut på olika ställen, säger hon.
– De jag pratar med kanske är inblandade i flera olika studier. Då gäller det att de kommer ihåg vad de ska göra när det kommer en patient med den här diagnosen, säger Maria Henningsson.
Så sent som på 1970-talet dog de flesta barncancerpatienter. I dag räddas 80 procent av barnen. Det som ibland kallas ”den tysta revolutionen” började med samarbete.
– Någon läkare någonstans hörde av någon att det fanns läkare i USA som faktiskt botat något barn, säger Karin Mellgren.
Och kanske föddes den barnonkologiska samarbetskulturen just där.