Mirakelcellen tog 30 år att hitta

Olle Ringdén var med och transplanterade de första svenska barnen som överlevde leukemi genom stamcellstransplantation. Trettio år senare har hans enträgna forskningsarbete lett honom till en supercell, som räddar barn med dödliga komplikationer efter behandlingen.

På en svartvit bild ler Olle Ringdén, omgiven av en grupp barn. Barnen är de första överlevarna, före detta leukemipatienter som botats genom stamcellstransplantation. Det är tidigt åttiotal och det syns på kläder och frisyrer. Blickar och blyga leenden är tidlösa.

– Forskning tar tid, man måste få klura lite. Det tog så här lång tid, över 30 år, att komma på idén. Jag tänker på alla som strukit med under årens lopp.

Olle Ringdén delar sitt arbetsrum på Huddinge sjukhus med enorma boktravar, en cykel och en stor bild av Skalman från Bamse.

– När man har hand om patienterna kan man inte acceptera kompromisser, man vill förbättra för dem. Klinikerna måste forska, eftersom de har patienterna för ögonen.

Under början av 1980-talet dog vart tredje barn av GVH-sjukdom (Graft Versus Host Disease, transplantat- kontra-värdreaktion), den våldsamma immunreaktion som ibland uppstår som svar på de främmande cellerna. Ibland blir den så stark att den inte går att häva, även om alla stamcellstransplanterade får immundämpande medel.

När det händer attackerar givarens celler patientens organ med massiv celldöd som resultat. Bland annat kan det leda till hudskada och kraftiga blödningar i tarmen. Organnedbrytning kan i svåra fall leda till döden.

Olle Ringdén och hans grupp forskar på en speciell typ av stromacell, som finns i fosterhinnan. Stromaceller bildar i vanliga fall bindväv och blodkärl, och finns i hela kroppen. Men just de här cellerna har unika egenskaper: de är immundämpande.

Många år av forskning har lett Olle Ringdén fram till mirakelcellen. Cellen har hittills använts för att bota 17 patienter med livshotande GVH, som behandlats vid Karolinska universitetssjukhuset sedan 2012. Ingen har dött av GVH.

Men cellen har också räddat en patient med chocklunga, en allvarlig lungskada som kommer från kroppsegna bakterier hos nytransplanterade. Varje år avlider cirka 2 000 svenskar av chocklunga, och 75 000 amerikaner.

Själva behandlingen är enkel. Cellerna injiceras med en vanlig spruta och ger inga biverkningar. Cellerna tar sig till lungorna och sprids vidare till mjälten, levern och resten av kroppen. Mirakelcellen är en produkt av ett envist forskningsarbete.

År 2002 träffade Olle ett barn i skolåldern, svårt sjuk efter en stamcellstransplantation mot leukemi. Bland annat hade stamcellsgivarens immunförsvar slagit mot tarmarna, med blodiga diarréer 20 gånger per dygn som följd. Levern var också svårt angripen. Barnet var döende.

Världsläkarförbundets Helsingforsdeklaration från 1964 säger att döende patienter får behandlas med experimentella metoder, om behandlingen eventuellt kan förväntas rädda dem.

Olle Ringdén och hans forskarteam hade utfört lyckade försök i provrör som visade att cellerna hämmade transplantationsreaktionen. De bestämde sig för att fråga barnets föräldrar om de ville prova metoden. Mamman donerade själv cellerna som togs från hennes benmärg.

– Ta mer celler, ta mer! sa hon, under operationen, berättar han.

Att odla fram tillräcklig cellmängd för behandling tog fyra veckor. I kroppen är en cell på 10 000 en stromacell av den önskade typen.

Under tiden lyckades de hålla barnet vid liv, med näringsvätska, blodtransfusioner, antibiotika och immunhämmande medel.

– Det hade aldrig gått med en vuxen. En vuxen patient hade aldrig överlevt flera veckor med ett så svårt angrepp på tarm och lever, säger Olle Ringdén.

De gav cellerna. Först hände inget. Efter ett par dagar vände det. Efter en vecka hade barnet normal avföring, och blödningarna slutade.

Att det blir en immunologisk reaktion är en viktig del av stamcellstransplantationen, den bidrar till att döda cancercellerna. Men trots barnets starka reaktion fanns det cancerceller kvar. Den immunhämmande medicinen sattes ut och GVH-reaktionen kom tillbaka.

– Lyckligtvis hade vi fryst celler från mamman.

De tinades och gavs till patienten som läkte ut GVH-reaktionen en gång till. Familjen kunde åka hem.

Det som tog barnets liv var inte GVH, utan en lunginflammation ett och ett halvt år senare. Fallet startade hundratals studier, världen över.

Det visade sig bland annat att alla inte är mottagliga för behandlingen. Av de icke-receptiva klarade sig endast 10 procent av de GVH-sjuka.

År 2006 startade en studie på Karolinska institutet. Svårt sjuka barn lottades att delta. Antingen fick de celler, eller placebo.

– Det var hemskt. Föräldrarna tjatade för att deras barn skulle få celler, säger han.

Resultatet förvånade. Det blev ingen skillnad i överlevnad för dem som fick celler jämfört med dem som fick placebo.

– Det var svårt att förstå, det är möjligt att vi gick in och behandlade tidigare i sjukdomsförloppet, en del hade kanske återhämtat sig ändå.

Olle Ringdén fick en tanke.

– Den mest lyckade transplantationen är ju en födelse av ett barn. Barnet har ett främmande immunsystem, så varför angriper inte mammans immunsystem barnet?

Svaret är att det finns liknande immundämpande stromaceller i moderkakan.

Hans tanke var att cellerna från moderkakan borde vara ännu bättre än de benmärgsceller som hittills använts.

– De är designade för att skydda fostret från GVH-reaktionen.

Det visade sig i provrörstester att stromaceller i själva fosterhinnan hade den bästa immunhämmande förmågan. Genom Helsingforsdeklarationen om experimentell behandling kunde Olle Ringdén åter testa sin hypotes på patienter som var döende av GVH.

På dörren till arbetsrummet sitter en bild av Olle Ringdén och en vithårig man.

Året är 1978 och mannen Donnal Thomas, Olle Ring-déns handledare i USA. Det var dags att ta stamcellstransplantationer till Sverige, och ingen kunde vara en bättre lämpad handledare. Amerikanen var den första att stamcellstransplantera, 1957, och blev så småningom nobelpristagare. Upptäckten var sensationell, att låta friska celler angripa leukemicellerna gav bättre resultat än cytostatika. Plötsligt hade de svårast sjuka leukemibarnen en chans.

– Man tänker att de här patienterna är enormt sjuka och har inget hopp. Man måste ge dem ett hopp. Forskningen är ett hopp, jag ville pröva något nytt som kunde hjälpa.

Titel: Professor, Karolinska institutet, Stockholm.
Anslag: 900 000 kronor under två år.
Viktigaste forskningsresultat: Att celler från moderkaka är ett extremt potent botemedel mot transplantat-kontravärdreaktion, chocklunga och akuta inflammationer.

Utmaning för framtiden

Att bota återfall i leukemi efter en stamcellstransplantation.

Ett barn är svårt sjukt, till exempel i cancer. Den vanligaste sjukdomen är leukemi. Med mediciner (till exempel cytostatika och eventuellt strålning) kan läkarna ge en kraftig antileukemisk behandling utan att ta hänsyn till att barnets blodbildande förmåga förstörs.

Barnet räddas sedan genom att man tillför blodbildande celler från en givare. Givaren kan vara ett HLA-likt syskon (HLA är transplantationsantigenerna som man ärver från sina föräldrar, där man kan få fyra olika kombinationer i en syskonskara). Det finns också register med vävnadstypade obesläktade givare. Man kan också använda navelsträngsceller och då är HLA-matchningen mindre viktig.

Givarens celler tar över patientens blodbildande funktion.

De vita blodkropparna som står för immunsystemet kan ibland angripa patienten, så kallad GVH (Graft-Versus-Host Disease, eller transplantat-kontra-värdreaktion). Övriga komplikationer vid transplantation är infektioner samt biverkningar av cytostatika och strålning.

Den vanligaste orsaken till att en transplantation inte lyckas är att patienten får tillbaka sin leukemi, trots den kraftfulla behandlingen, och trots att givarens immunsystem kan angripa leukemin.

Jag vill bidra

För företag

Årets julbutik för företag är öppen!

Om barncancer

För drabbade

För forskare

Barncancerforskning