”Jag kan inte kliva av på halvtid”

Läkaren Frans Nilsson har fått bromsa sin forskning på grund av låg bemanning och tidsbrist.– Personalstyrkan är inte dimensionerad för att jag ska kunna kliva av på halvtid. Patienterna går före, säger han.

Frans Nilsson är specialist i barnmedicin och har arbetat på barnonkologen vid universitetssjukhuset i Umeå i två år. Om ytterligare ett år kan han kalla sig barnonkolog. Ett arbete som han beskriver som världens mest givande.

– Det är en extremt intressant specialitet med snabb utveckling. Jag får möjlighet att kombinera akuta tillstånd med långvariga och meningsfulla relationer till patienten och deras familjer, säger han.

Efter nyår var planen att satsa på lika delar klinik och forskning kring leukemi. Pengar fick han via Barncancerfondens satsning på ST-läkartjänster och alla på kliniken gladdes åt att Frans skulle få ägna tid åt projektet.

– Jag tänkte arbeta kliniskt varannan månad och forska varannan månad. Att få varva forskning och klinik under fyra år är ett bra upplägg tycker jag.

Men på grund av förändringar i personalstyrkan har Frans tvingats göra en paus i ett projekt som knappt rullat igång.

– En modern barnonkologi med intensiva behandlingar och många komplikationer kräver en hög läkarnärvaro och i dag har vi inte den bemanning som krävs för att klara av frånvaro för forskning. Jag får bida min tid. Jag är kliniker i första hand. Det är där jag har hjärtat.

Forskningen kan vänta, men det finns många risker med utebliven forskning för barnonkologer, menar Frans Nilsson:

– För att öka överlevnaden och minska lidanden är forskningen helt avgörande. Dessutom är risken att de kliniska och patientnära frågeställningarna hämmas. Förutom det tror jag att det är bra att läkare forskar. Det kan bli slitsamt att ha hundra procent klinik en hel karriär och forskning kan även bidra till att man på sikt blir en bättre kliniker.

Inom ett halvår eller ett år hoppas Frans Nilsson kunna plocka upp sitt avstannade forskningsprojekt igen. Om laget är fullt vill säga.

– Viljan finns från alla. Men eftersom barnonkologin är ett lagarbete kan jag inte börja förrän vi är minst fullt lag. Dessutom måste kvaliteten på avbytarbänken vara så pass hög att den som hoppar in kan fatta beslut.

För att komma till rätta med problemet, att läkare inte får tid för klinisk forskning, anser Frans Nilsson att politikerna i landstinget bör ta sitt ansvar.

– Varje forskad timme, finansierad med externa medel, är en besparing för landstingen. Politiker och landsting borde lyfta blicken från årsbudgeten, jobba långsiktigt, bygga underifrån och satsa mer pengar på läkartäthet. Det är inte ens säkert att det innebär en kostnadsökning i slutändan, säger Frans Nilsson.

ST står för specialisttjänstgöring och är den period på minst fem år som en legitimerad läkare arbetar för att bli specialist inom en speciell del av läkarvetenskapen, till exempel barn- och ungdomsmedicin. Många färdiga specialister väljer därefter att vidareutbilda sig i en grenspecialitet under ytterligare två till tre år, till exempel barnonkologi. Tanken med de tjänster som Barncancerfonden delfinansierat är att ge möjlighet till forskning på 50 procent under fyra års tid samtidigt som man genomför sin grenspecialicering till barnonkolog.

Barncancerfondens forskar ST-tjänst
Barncancerfonden utlyser medel avsedda att täcka upp till 50 procent av en forskar-ST- tjänst med tillhörande driftbidrag. Syftet med utlysningen är att öka rekryteringen av barnonkologer, samt att öka antalet kliniska forskningsprojekt inom barnonkologi. Anslag beviljas för fyra år för barnonkologiskt relevant klinisk och translationell forskning. Anslaget avser att täcka 20-50 procent av ST-läkarens heltidslön/kalenderår. Motsvarande tid ska ägnas åt klinisk- eller translationell forskning. Resterande tjänstgöringstid ska vara klinisk barnonkologi och finansieras av sjukvårdshuvudmannen.

Tidsbristen riskerar överlevnaden

Brist på personal och tid gör det omöjligt för läkare att ta tjänstledigt för forskning. Dessutom vill läkarna ha ett liv utanför sjukhuset och vården. – Vi måste först och främst bemanna kliniken, säger Ulrika Norén Nyström, medicinsk chef vid Barnonkologiska avdelningen på Norrlands universitetssjukhus i Umeå.

Ulrika Norén Nyström tar emot på sin lediga dag. Schemat är så pressat att hon inte hunnit göra allt administrativt arbete som krävs. Barnonkologin är i dag betydligt mer tidskrävande än för 20 år sedan.

– Då var till exempel behandlingsprotokollet för leukemi några centimeter tjockt. I dag fyller det en hel pärm. För 20 år sedan gav vi inte lika intensiv behandling och tog färre prover för uppföljning och forskningsstudier. I dag är barncancerbehandling intensivare. Det är fler studier och prover som ska skickas till labb och registreras i olika register. Det är en väldig ruljangs som tar mycket tid. Arbetsbördan är stor men behandlingsresultaten har förbättrats, säger hon.

För 1,5 år sedan sökte Ulrika Norén Nyström pengar för att en ST-läkare i barnonkologi skulle få förkovra sig i forskning kring biologin bakom leukemi på halvtid i fyra år. Barncancerfonden beviljade pengar inom ramen för ”ST-läkartjänster inom barnonkologin”. Men innan projektet började kom verkligheten i kapp.

– Jag insåg att vi inte hade möjlighet att släppa honom till forskning på halvtid. En senior kollega gick ner i tjänst. Dessutom är det jag som ska handleda och jag har redan tidsbrist. Jag var nog lite naiv.

Läkarbemanningen går ihop när alla ordinarie läkare arbetar. Om någon blir långtidssjukskriven eller barnledig är det svårt.

– Det är väldigt frustrerande. Vi har för få seniora doktorer. I första hand måste vi se till att barnonkologin har läkarbemanning och någon längre tid för forskning finns inte.

Att bli barnonkolog tar många år och Ulrika Nyström Norén anser att man måste tänka långsiktigt.

– Vi har precis nu en person som går i pension. Vi är tre som är födda i mitten av 1960-talet och om bara femton år är det ju dags för oss. Jag tycker att vi ska tänka på det redan nu, säger hon.

Att rekrytera färdiga barnonkologer till Umeå är svårt.

– Vi försöker därför rekrytera bland barnklinikens egna ST-läkare i pediatrik, men det finns många sub-specialiteter inom pediatriken som uppvaktar ST-läkarna. Många väljer annat.

Ulrika Norén Nyström vet inte när det tilltänkta projektet kring leukemi kan återupptas. Men hon är glad över att Barncancerfonden varit flexibel och tillåtit en paus.

– Vi drar igång när tiden finns. Jag hoppas att det kan bli om ett drygt år. Det är viktigt både för vår ST-läkare och kliniken.

Ulrika Norén Nyström påpekar att hon tror att jämlikheten mellan könen också har lett till färre forskande läkare i dag än för 30 år sedan.

– Mina kollegor som var drivande inom forskning för 20 år sedan var till största delen män med fruar som jobbade deltid och som tog ansvar för hemmet och barnen. I dag är vi mer jämlika. Vi vill inte jobba 70 timmar i veckan, ha jour på kvällarna och forska på fritiden. Vi vill ha riktiga forskartjänster annars går inte livet ihop, vilket ju Barncancerfonden har förstått, säger hon.

Riskerna med att barnonkologer inte kan forska är många, anser Ulrika Norén Nyström.

– Att få kunskap om våra diagnoser är viktigt för att komma längre. Att forska och jobba kliniskt inom samma område berikar varandra. Men i verkligheten är det svårt att få det att gå ihop, i alla fall på en liten barnonkologisk enhet. Men jag har visst hopp om framtiden. Vi har fler ST-läkare på lut och förhoppningsvis kan vi komma igång med vår planerade forskning här om något år, säger Ulrika Norén Nyström.

Under åren 1984 till 2010 behandlades 10 098 barn för cancer i Sverige.
I dag finns det sex barncancercentrum i Sverige. Varje avdelning har mellan tolv och sexton vårdplatser för att möta barnens behov och ge dem den specialistvård de behöver.
Att behandla ett barn med cancer kräver bland annat att sjuksköterskan behärskar pedagogik, klarar av att hantera en familj i kris och kan behandla barn i olika åldrar. Detta skiljer sig mot att behandla vuxna med cancer.
1979 skapades den första barnonkologiska avdelningen vid Karolinska sjukhuset.
Under de senaste åren har personalbrist gjort att man tvingats dra ned på antalet vårdplatser. I och med det hotas vården. I dag saknas sjuksköterskor, barnsjuksköterskor och onkologer.
Läget har ofta beskrivits som katastrofalt. Barnen får inte den omvårdnad de har rätt till och behöver, personalen vittnar om stress och press. De hinner inte svara på frågor om återfall eller andra svåra saker för att det inte finns tid. De får springa mellan rum och behandlingar.

Jag vill bidra

För företag

Årets julbutik för företag är öppen!

Om barncancer

För drabbade

För forskare

Barncancerforskning