Frans Nilsson är specialist i barnmedicin och har arbetat på barnonkologen vid universitetssjukhuset i Umeå i två år. Om ytterligare ett år kan han kalla sig barnonkolog. Ett arbete som han beskriver som världens mest givande.

– Det är en extremt intressant specialitet med snabb utveckling. Jag får möjlighet att kombinera akuta tillstånd med långvariga och meningsfulla relationer till patienten och deras familjer, säger han.

Efter nyår var planen att satsa på lika delar klinik och forskning kring leukemi. Pengar fick han via Barncancerfondens satsning på ST-läkartjänster och alla på kliniken gladdes åt att Frans skulle få ägna tid åt projektet.

– Jag tänkte arbeta kliniskt varannan månad och forska varannan månad. Att få varva forskning och klinik under fyra år är ett bra upplägg tycker jag.

Men på grund av förändringar i personalstyrkan har Frans tvingats göra en paus i ett projekt som knappt rullat igång.

– En modern barnonkologi med intensiva behandlingar och många komplikationer kräver en hög läkarnärvaro och i dag har vi inte den bemanning som krävs för att klara av frånvaro för forskning. Jag får bida min tid. Jag är kliniker i första hand. Det är där jag har hjärtat.

Forskningen kan vänta, men det finns många risker med utebliven forskning för barnonkologer, menar Frans Nilsson:

– För att öka överlevnaden och minska lidanden är forskningen helt avgörande. Dessutom är risken att de kliniska och patientnära frågeställningarna hämmas. Förutom det tror jag att det är bra att läkare forskar. Det kan bli slitsamt att ha hundra procent klinik en hel karriär och forskning kan även bidra till att man på sikt blir en bättre kliniker.

Inom ett halvår eller ett år hoppas Frans Nilsson kunna plocka upp sitt avstannade forskningsprojekt igen. Om laget är fullt vill säga.

– Viljan finns från alla. Men eftersom barnonkologin är ett lagarbete kan jag inte börja förrän vi är minst fullt lag. Dessutom måste kvaliteten på avbytarbänken vara så pass hög att den som hoppar in kan fatta beslut.

För att komma till rätta med problemet, att läkare inte får tid för klinisk forskning, anser Frans Nilsson att politikerna i landstinget bör ta sitt ansvar.

– Varje forskad timme, finansierad med externa medel, är en besparing för landstingen. Politiker och landsting borde lyfta blicken från årsbudgeten, jobba långsiktigt, bygga underifrån och satsa mer pengar på läkartäthet. Det är inte ens säkert att det innebär en kostnadsökning i slutändan, säger Frans Nilsson.