Tonåringar behöver annat stöd än småbarn

På barncanceravdelningen sticker de ut, tonåringarna. De är inte så många som de små barnen är. 

Jag har intresserat mig för gruppen sedan jag började jobba 1989. Jag tyckte först att de var utmanande. De är ju som vuxna, men ändå inte vuxna än. Det kan ta lite tid att lära känna dem, man kan inte locka med lek och såpbubblor. Men när man lär känna dem får man mycket tillbaka och det är spännande och roligt, säger Maria Olsson, barnsjuksköterska på barncanceravdelningen vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg.

På sjukhuset är tonåringarna ofta i minoritet, eftersom de flesta barn som drabbas av cancer är yngre. Miljön på barncanceravdelningen är utformad för yngre barn.

– Några av oss sjuksköterskor som arbetade på avdelningen tyckte att tonåringarna upplevdes ensamma på avdelningen, så vi började föra ihop dem och hitta på saker tillsammans med dem. Både utanför och på sjukhuset. Det var så ungdomsträffarna startade i Göteborg, säger Maria Olsson.

Tonåringarna har påbörjat sin separation från föräldrarna, men på grund av de behov sjukdomen ger behöver de föräldrarnas nära omvårdnad. Samtidigt spelar fortfarande kompisarna en viktig roll.

– Vi uppmuntrar dem att leva det normala livet med sin cancer så långt som möjligt. Vi frågar om deras vänner, och vi uppmuntrar att vänner eller pojkvän/flickvän ska vara med på sjukhuset, säger hon. Som konsultsjuksköterska kan vi hjälpa till att prata med de nära vännerna och pojkvän/flickvän. Det finns alltid en stor risk att vännerna försvinner på grund av rädsla för cancer.

Som tonåring kan de också behöva samtal med vårdpersonalen när föräldrarna inte är med. Det kan handla om att ta upp frågor som rör alkohol och droger, frågor om sex och om kroppens utveckling.

– Tonåringarna vill att vårdpersonalen ska ta första steget, de tycker att det är svårt att ta upp det själva. Det sker inte alltid under läkarbesöken, så sjuksköterskorna har en viktig roll säger Maria Olsson.