Harry överlevde barncancer – tävlar idag på elitnivå

Det luktar cykelsport – smörjolja, däckgummi, svett och korv – och parkeringen nedanför Källviksbacken i Falun är belamrad med bilar. Vid knappliften ringlar sig en lång kö av hjälmklädda cyklister.  

– När de tränar på banorna får de ta liften upp, men när det är tävling cyklar de upp, och sedan tar de tid på vägen ner, förklarar mamma Caroline medan hon spanar efter Harry.  

– Där är han!  

Hon pekar på en spenslig gestalt i gul tröja och rödsvart hjälm, i ivrigt samtal med några andra cyklister. Det här är en viktig tävling: SweCup, och Harry har gått upp en åldersklass. Nu tävlar han i U21, i stället för P15-16. Det är ett stort hopp. Här är konkurrensen hårdare.  

– Jag tror det är rätt bra att du kom hit för att intervjua oss. Då får han tänka på något annat än att vara nervös inför tävlingen, fortsätter Caroline.  

Fyrtiofem minuter senare sitter vi på en pizzeria. Harry inhalerar en rågad tallrik spaghetti och köttfärssås. Caroline äter en kycklingsallad medan hon berättar.  

– När Harry var lite drygt tre år fick han och hans tvillingsyster en förkylning. Som barn får. Maja blev frisk efter någon vecka, men Harry fortsatte att vara hängig. Annars var han en sådan där unge som ställde sig vid dörren klockan åtta på morgonen och ville gå ut. Men nu ville han inte gå ut. Han frös, ville inte äta.  

Förkylningen var leukemi 

Vårdcentralen trodde att det var en envis virusinfektion, trots att de ringde flera gånger. Men till slut började Harry få blåmärken som inte ville försvinna.  

– Jag googlade och det första som kom upp var ju ”leukemi”.  

Sedan gick allt snabbt. Barnakuten i Jönköping tog emot dem redan dagen efter, och Caroline förstod med en gång vad läkarna skulle säga.  

– Då blev det helt svart. De hade ordnat med en ambulans som hämtade oss och så åkte vi till Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg.  

Sedan följde två och ett halvt år av behandling. In och ut på sjukhus. Minsta tecken på infektion hos Harry och de fick lämna allt och åka till sjukhuset. Han var svag och ville inte äta. Illamåendet gjorde att han kräktes mycket. Ibland låg han inne en hel månad i sträck.  

Cyklade på sjukhuset 

Harry själv minns inte så mycket från sjukdomstiden, även om några positiva minnen har stannat kvar. 

– Jag minns läkarna i Jönköping. Jag och pappa fyllde sjukhussprutor med vatten och sprutade på dem, säger Harry och tittar upp från ett nu nästan barskrapat fat pasta.  

Och sen var det ju cykelintresset, som på ett märkligt sätt tog sin början under tiden på sjukhus när Harry fick en springcykel att leka med. 

– Jag har alltid cyklat sedan dess. När jag blev frisk cyklade jag hemma med kompisar. Vi började köra mountainbike och jag gillade att hoppa och sånt. Och för fyra-fem år sedan började jag i en mountainbike-klubb hemma i Gislaved.  

Och resten är, som det brukar heta, historia. För Harry är inte bara lite intresserad av mountainbike, han är svensk mästare i sin åldersklass. Han har flyttat hemifrån för att gå på cykelgymnasiet här i Falun. Siktet är inställt på att tävla mer och bli bäst. Kanske i enduro, som han tävlar i nu. Eller downhill, där man bara tävlar i att åka nerför backarna och slipper cykla uppför.  

Det roligaste med sporten är farten, att det går fort och händer mycket, berättar Harry. 

– Jag gillar när det är krångligt, mycket sten och hopp.   

Är en vinnarskalle 

Att slå sig ibland hör sporten till, men Harry har ändå klarat sig hyfsat. Några brutna ben i händerna, handleder och knän som fått ta stryk emellanåt.  

Att han behandlades för cancer är inget som Harry märker av eller tänker särskilt mycket på nu längre, förutom när han går på sina regelbundna läkarkontroller för att säkerställa att allt är fortsatt bra. Han känner sig frisk och mår bra, och märker inte av några sena komplikationer efter sjukdomen eller behandlingen.  

Men en sak bär Harry med sig från sjukdomstiden, och det är vinnarskallen. Han är inte den som låter sig stoppas av motgångar. 

– Jag har liksom kört på. Tänkt att det kanske blir bättre senare, säger han.   

Harry förmedlar gärna sin inställning till andra, han har bland annat hållit i inspirationsföreläsningar för yngre barn tillsammans med mamma Caroline om att det kan gå vägen även om det känns mörkt ibland.  

För något år sedan fick Harrys morbror cancer, och då blev Harrys sjukdomstid en viktig målbild. 

– Han sa att ”om Harry fixade det, så ska jag fixa det”, berättar Harry.  

Det kändes också bra att kunna vara sin morbrors förebild. 

– Har man inte haft cancer kan man ju inte förstå hur det är. Jag fattade ju hur tufft det var för honom. Och jag kommer ihåg hur det var när jag var sjuk och det kom äldre killar till sjukhuset som hade blivit friska. Då tänkte jag att jag skulle bli som de senare. Det var en, vad hette han, han som hade rosa t-shirt?   

Han vänder sig mot Caroline. 

– Just det; Isak! Du ville ha rosa t-shirt precis som han länge efter det.  

Livet ska levas 

Vi återvänder till Källviksbacken för dagens andra träningspass. En brant, stenig backe med rotvältor och rötter utgör en av banorna. En efter en kommer cyklisterna farande. Några ramlar, svär och leder ner cykeln. Andra, däribland Harry, svischar förbi och verkar knappt märka de vassa stenarna. Det ser fullständigt livsfarligt ut.  

Han har överlevt en allvarlig, livshotande sjukdom och så väljer han en jättefarlig sport. Hur känns det som förälder?  

– Det har vi tänkt på många gånger: ”Du har överlevt leukemi – och sen ska du göra det här?” Men vi är lite både och i vår familj: Man måste leva!