Elis tredje krig

Nu sitter de i soffan i Ekerö kommuns lägenhet. Deras permanenta uppehållstillstånd är färska, de enda synliga personliga tillhörigheterna är en madonna i plast med ett litet värmeljus bredvid. Och Elis surfplatta. Hans allra högsta önskan uppfylldes av familjevännen Johnny Ohannessian, som dragit den lilla familjespillran genom behandlingstiden i Sverige. Som vän och som tolk.

Kvar i krigets Hama finns mamma Rodena, lillasyster May, 8 år, och lillebror Mikael, 3 år.

Lillebror är sjuk. Han får epileptiska anfall, och allt Toema och Eli vill är att resten av familjen ska få komma till Sverige. Men vägen hit är lång och krånglig och styrs först och främst av svenska Migrationsverket.

– Han vill ha sin lillebror, säger Toema, genom Johnny som tolkar.

– Hela tiden, tillägger Eli.

Han har hunnit med en månad i svensk skola, årskurs 6. Matte är roligast. Eli pratar lite svenska och gör tummen upp när han berättar om skolan.

Men helst vill han prata om spelen på sin surfplatta. Texten på Clash Royale är på arabiska.

– De andra barnen springer hela tiden. Det är jobbigt. Jag sitter och tittar på och blir sugen, säger Eli.

De flydde från bomberna

Han var 10 år när han fick ont i benet och ryggen. Det tog fyra månader för läkarna att hitta en förklaring. Tumören, som satt nära ryggraden, mätte 12 centimeter i diameter när de hittade den.

Han och pappa Toema fick flytta från Hama till Damaskus för behandling, ett avstånd på 30 mil. De bodde på ett kloster och träffade sällan resten av familjen.

– Sen började de bomba sjukhuset. Flera gånger försökte de träffa det, säger Toema.

Och en dag var Elis läkare försvunnen. Det gick rykten om att han blivit fängslad. Eller att han flytt.

Toema bestämde sig. Han sålde sin målerifirma för att kunna betala för deras flykt. För dödsbåtarna mellan Turkiet och Grekland. Och så började de sin vandring.

Eli hängde på sin pappas rygg.

– Jag hade ont i armarna för jag måste hålla i honom hela tiden, berättar han.

Toema gick en timme, pausade fem minuter, gick en timme igen. Det var otäckt att stanna upp, de var hela tiden rädda för gränsvakter och för hundar.

De fortsatte tillsammans

– Ibland sa Eli, ’sätt ner mig om du är trött, pappa. Lämna mig’. Men jag sa nej. Vi fortsätter tillsammans.

Eli säger att han inte kommer ihåg något av kriget i Syrien. Inget av resan på vattnet mellan Turkiet och Grekland.
I Serbien blev de gripna av militären, av misstag hade de närmat sig en anläggning. I Ungern var de räddast.

– De har taskig attityd mot flyktingar, förklarar Toema. Ibland hade han självmordstankar.

– Men jag tänkte på Eli och fick kraft.

Flykten tog två månader. De navigerade med GPS. De gick från Syrien till Libanon, från Libanon till Turkiet. De reste med flyktingbåt från Turkiet till Grekland. Sedan gick de genom Makedonien, Serbien, Ungern, Österrike, Tyskland och Danmark. Och från Danmark tog de tåget till Sverige. Tre dagar efter ankomsten låg Eli på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm.

Eli förklarar att han inte kan beskriva hur ont det gjorde i kroppen.

– Jag skulle behöva så lång tid för att förklara, säger han.

– Sjuksköterskorna var som änglar. Vi är så tacksamma. Alla är så snälla, säger Toema.

Tumören satt för nära ryggraden för att kunna opereras. Eli fick cytostatika. Han tappade håret och mådde illa. De låg sju månader på sjukhus. Men Eli hade fått hepatit C av en blodtransfusion i Syrien, och var tvungen att få behandling för sin leversjukdom på Huddinge sjukhus.

Stöd dygnet runt

Johnny var där som tolk och som stöd, han fanns tillgänglig på telefon dygnet runt, säger han.

– Han har fått lida med oss, säger Toema.

– De fick kontakt med mig när de kom hit. Jag kan språket och jobbar med lagar och regler och förordningar. Och jag har bra kolleger. De sa, ’vi kan täcka din plats’, berättar Johnny.

Ibland kunde sjukhuset ordna en tolk. Men behovet i Sverige är stort, så det var långt ifrån alltid.

Det var inte varje gång Toema och Eli förstod vad sköterskorna och läkarna gjorde, när de behandlade Eli.

– Men jag blev van, säger Toema.

Eli tycker att det är en stor skillnad mellan tiden innan sjukdomen och nu.

– Innan tyckte jag om choklad. Men nu vill jag inte äta det, säger han.

– Nu tycker jag om tårta med mjölk. Nej mjölk? Grädde! säger han.

Svenskan är svår, tycker de båda.

– Men det går fortare för Eli. Hans hårddisk är inte lika full, säger Toema.

– Det är för att äldre tänker på en massa saker. Jag tänker på ingenting, busar Eli.

Eli är färdigbehandlad, och av sjukdomen syns inte ett spår, förutom att han haltar. Han kan inte springa, men han drömmer om att bli polis eller skådespelare.

Nu börjar deras tredje krig

Toema är trött.

– Jag är psykiskt förstörd. Jag vill lära mig språket, men jag måste ta hand om min son. Och om sonen som är därhemma. Jag har inte sett mina barn på över ett år. Och Eli vill ha sin mor. Ett barn behöver både sin mamma och sin pappa, säger Toema.

Eli längtar efter mamma hela tiden. Ibland kan de prata på telefon. Men oftast saknas det elektricitet och uppkoppling hos familjen i Syrien.

Kallelsen till Arbetsförmedlingen är alldeles färsk. Ett litet hopp på sms. Toema vill ha jobb, försörja sig själv. För nu fortsätter kriget.

Inte det stora kriget som härjar Syrien. Inte Elis krig mot tumören i skelettet, det har han vunnit. Det sista kriget handlar om att få hem resten av familjen till Sverige och Ekerö. Att få ett vanligt liv, kompisar. Ett jobb.

– Jag vann! utbrister Eli, nöjd över matchen i Clash Royale.