Äntligen orkar Elsa hälsa på hos korna

Desirée Lindqvist och Henrik Jonasson träffades via Blocket. Det är fyra år sedan och anledningen var en häst som var till salu. I dag finns hästen på bästa kompisens ridskola och Desirées egen häst, 21-åriga Julius, skrittar tillsammans med sina kompisar i en stor hage nedanför huset.

– Det var Henriks systrar som skulle sälja hästen. Och samtidigt passade de på att sälja in sin storebror till mig, skrattar Desirée med ett ögonkast på Henrik.

Kärlek, samboskap och ett nybyggt hus. Två år senare väntar paret sitt första barn. Glädje och förväntan, släkten gissar vilt. Pojke eller flicka?

– Jag hade en bra graviditet och så här i efterhand är det klart att jag har frågat mig om jag gjorde något fel. Åt jag något olämpligt? Har jag exponerats för något farligt? Något som ger barn cancer? Men jag vet att jag tog hand om mig under graviditeten, säger Desirée.

Elsa föddes den 20 januari 2012. En normal förlossning och glädjen var enorm.

– Men efter två timmar, när vi skulle väga och mäta henne, såg vi att Elsas bröstkorg var osymmetrisk, säger Henrik och visar med handen över hennes sida. Vi trodde att det berodde på att hon legat konstigt i magen men läkarna ville röntga för de visste inte vad det kunde vara.

Familjen stannade på sjukhuset i fem dagar och Desirée kan inte minnas att hon var särskilt orolig.

– Jag tyckte att det var ganska skönt att få vara där och mysa med Elsa. Jag var uppfylld över att ha blivit förälder och hade inte en tanke på att det kunde vara något farligt, säger hon.

"– Jag kan inte förklara hur det var att lämna henne. Hon tittade på mig och jag minns att jag tänkte, är det sista gången vi ses?"

Elsa fick åka hem till huset i byn Bäckafall utanför Nässjö med sina föräldrar. Släkten väntade. I grannhusen bor nämligen såväl farmor och farfar som fastrar. En dag senare var det dags för ett återbesök på sjukhuset i Jönköping. Där togs prover, armarna och händerna blev blåa av sticken.

– Till sist stack de henne i huvudet. Det vill jag aldrig vara med om igen, säger Henrik.

Läkarna sa att de hade hittat en knöl men de ville ta ett prov på den innan de lämnade ett besked. Desirée berättar att hon tänkte cancer. Familjen kom till avdelning 322 på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg.

– Barncancercentrum, konstaterar Henrik. Biopsin på den knöl man hade hittat i Elsas bröstkorg visade på en godartad tumör. Vi firade. Men ändå, knölen hade växt. Den tryckte på Elsas hjärta och organ, allt flyttades åt sidan.

Elsa rullades in på operation. Då var hon tre månader. Och händelsen har satt sina spår.

– Jag kan inte förklara hur det var att lämna henne. Hon tittade på mig och jag minns att jag tänkte, är det sista gången vi ses?

Efter ytterligare tre veckor var det dags för en ny operation. Knölen hade växt och var stor som en apelsin. Den och ett av Elsas revben togs bort.

– Vi bestämde oss ändå för att ordna dop och efter det åkte vi tillbaka till sjukhuset. Allt såg bra ut och vi fick åka hem igen. Men mitt på motorvägen, halvvägs hem ringde läkaren. Man hade hittat cellförändringar i det som de opererat bort.

– Vi körde in vid vägkanten och jag grät, säger Desirée.

Paret berättar att de genom sjukdomstiden har hanterat Elsas sjukdom på lite olika vis. Desirée har gråtit, sett ut gravplats och funderat på om hennes barn skulle bli en ängel. Hästarna och ridningen har gett henne kraft att orka. Henrik har tänkt positivt, att det ska bli bra och att hans dotter minsann är ”ett A-barn med en knöl”.

– Läkarna sa att många barn överlever. Och det tog jag fasta på. Om jag behövde grubbla gjorde jag det när jag snickrade eller så.

– Henriks positiva sida och den fantastiska personalen gjorde mig starkare, säger Desirée.

Elsa fick sin första cytostatikakur när hon var sex månader. Hon kräktes och blev lite ledsen av den men stärktes av mammas bröstmjölk. Det gjorde att hon fick näring och följde sin bebis-viktkurva.

– Sedan rullade det bara på. Visst kan man tycka att det är obehagligt att ge cytostatika till en bebis. Men jag är bara tacksam för guldmedicinen! Utan den hade ju Elsa dött, konstaterar Desirée.

Elsa, som är två år i dag, tittar på sina föräldrar och ber om lite mer pasta till lunch. Hon drar upp sin tröja och pappa visar ärret där tumören en gång satt. Hon är en glad och lugn tjej.

– Komma till pappa, säger hon.

I dag mår Elsa bra. Hon väntar fortfarande på en tid för att ta bort sin port-a-cath och återbesök måste hon så klart gå på. Men det mesta av cancertiden ligger bakom familjen. Snart väntar familjen tillökning och gissningarna i byn har pågått en tid.

Nej, vi vet inte vad det blir. Och det spelar så klart ingen roll, säger Henrik och skrattar. Desirée medger att det först var oroligt när det visade sig att de var gravida igen.

I början tänkte jag att det kunde vara bra att ta extra prover. Men sedan insåg jag att det inte skulle förändra något. Vi vill ha fler barn och ge Elsa ett syskon. Men visst känns det lite dubbelt. Både väldigt roligt och lite oroligt, säger Desirée.

För Henrik har tiden med Elsas sjukdom medfört att han vill vara mer med sin familj. Han hoppas på jobb på helgerna i stället för skiftgång i veckorna. Och för Desirée blir det andra barnets ankomst lite av något nytt.

– Det ska bli mysigt att få uppleva en mammaledighet till men utan sjukdomen, konstaterar hon.