Den lilla, gula kaninens cancerfond

Den lilla, gula kaninens cancerfond

Jag vill inte att familjer ska få utstå det min familj gjorde, och verkligen inte att de ska utstå det mina nära och kära farade för - att ens dotter, son, syster, bror eller vem det nu är, inte kommer att överleva.
Nu gjorde jag det och vill att siffran på dödsantalet ska minskas drastiskt, och jag vill att det händer snart. Därför är jag tacksam om du tänker på mig, mina närmsta och alla andra drabbade och skänker en liten tanke eller en gåva med pengar. Jag är tacksam om du läser igenom min text om hur mitt liv var under tiden jag var sjuk. Detta är första gången jag offentlig gör detta. Din hjälp behövs och är uppskattad! Oavsett vad du ger, så har det betydelse. Din gåva kan vara avgörande, tänk på det.

- 4 år gammal hade jag blivit när jag fick diagnosen ALL, lymfatisk leukemi. Jag hade i den stunden en storasyster på 9 år, en mamma och en pappa som hjälpte mig igenom allting och som alltid fanns där!

Det hela började på Danmarks Tivoli, då jag satt och fiskade guldtackor som jag fick ont i min arm. Mamma och pappa tyckte det var konstigt och bestämde sig för att sticka till vårdcentralen. De fick svaret - er dotter har diagnosen ALL. Deras värld rasade i princip samman och allting ställdes om i deras och min systers liv. Bara någon månad tidigare så gick min farfar bort, i en hjärtinfarkt. Han dog alldeles för ung, så detta var fortfarande i luften när detta om mig hände.

Tiden gick och jag fick inopererat en Port-a-cath, som på svenska kallas "venport". Port-a-cathen är en liten dosa som är inopererad under huden, jag hade den på vänster en bit ifrån min axel så att säga, i höjd med nyckelbenen. En kateter är ansluten till dosan och katetern ligger i ett stort blodkärl – en ven. När dosan just har blivit inopererad kan det göra lite ont men smärtan brukar gå över efter några dagar. När dosan ska användas bedövas huden och därefter sticks en nål med slang in i själva dosan. Genom Port-a-cathen kan man sedan ta prover, ge mediciner och dropp. När behandlingen är avslutad tas nålen bort, denna används för att slippa alla stick i huden då det genomförs så många prov, så detta är för ens eget bästa egentligen.

Först var det meningen att jag skulle ha den i halsen ungefär, men detta blev fel och det blev akutlarm på mitt rum, och där utanför står pappa och syster när det kommer grönklädda människor springandes och skriker "Var är flickan? Var är flickan?". Mamma kommer sen ut och säger att allt är lugnt, att det bara är vanlig rutin och det är då läkarna bestämmer sig för att ändra ställe - vid nyckelbenen. Detta var ett bra ställe då det kan täckas lätt, även när man har bikini eller linne på sig.

Jag hade även en droppställning under tiden jag låg inne på sjukhuset, och den döpte jag till Falun. Genom den fick jag då blod och andra behövliga vätskor. Varför den fick namnet Falun är en obesvarad fråga, det var bara en dag jag sa till mamma och pappa "Den ska heta Falun", och så var det med det! Falun tog jag med mig överallt då såklart, den åkte med ner till lekterapin där jag spenderade den mesta av min sjukhusvistelse. Det var ett himmelrike för en unge på 4 år. Det fanns spel, leksaker, lego, bollar, ja allt du kan tänka dig!
Jag kommer ihåg att jag gjorde massor av magneter, teckningar och broschar som jag sen gav bort till mamma, pappa och syster. Magneterna och broscharna gjorde man med lera som man sen stoppade in i ugnen, och det var alltid lika kul och stå och stirra rakt in i ugnen tills de var klara! En gång skulle jag tvunget, som vilket annat barn skulle gjort, ta i magneten direkt efter den varit i ugnen ÄVEN om personalen hade sagt åt en att vänta 10min. Men 10min i ett barns liv är som en evighet - därav den klantiga incident.

När jag låg inne på sjukhuset så sov mamma och pappa över rätt ofta, och sen kom övrig släkt och hälsade på då och då. De hade alltid med sig presenter och jag hade ett krav - de skulle vara inslagna! Men en gång kom mormor med ett paket som inte var inslaget, då blev jag sur och sa att jag inte ville ha den. Mormor och mamma svarade mig med att det gjorde väl inget, huvudsaken är att jag fått en present ju. Jag velade lite och sen gav jag mig, det var okej för denna gången. Det var en liten prydnad som föreställde 3 små kattungar som satt i en "katt-säng". Den sparade jag sen allt möjligt i!
Med mig hela tiden hade jag min gula kanin som jag fick av pappas kusin på min dopdag, 13 September 1992. Han fick namnet Ninus. Ninus hade en dragkedja bak på ryggen och där stoppade jag allt från plåster till små pinnar. Det var min lilla gömma. Han var alltid med mig, han var min lilla vän. Varje gång jag tog stick i fingret, blodprov alltså, så åkte han med. Varje gång en undersökning skulle göras, åkte han med. Det var en doktor som klämde för hårt på min mage en gång och då slängde jag iväg Ninus rakt på doktorn för jag blev arg på honom. Senare på kvällen sa jag förlåt till Ninus. Jag berättade små hemlisar för honom och låtsades att han berättade för mig med. Han och jag var, i mina ögon, min bästis! Han blev aldrig sur, aldrig ledsen, ville alltid leka och kramgo - en drömkompis för ett barn.

Tiden flög iväg, jag blev 5 år gammal och hade fortfarande diagnosen leukemi. Jag hade tappat massa hår, allt hår i princip. Jag tog en massa mediciner varje dag, och jag fick krossa dem och sen svälja med chokladpudding - annars gick det inte ner! Någon av medicinerna jag tog blev jag rund om ansiktet och fick ont i mina leder vilket gjorde att jag knappt orkade gå ner till vår mataffär som låg 5 min ifrån vår lägenhet. Detta var en jobbig tid, inte bara för mig utan mest för min familj. Man tycker på något sätt synd om dom när man tänker på det, även om jag vet att det inte är mitt fel. Jag fick komma hem då och då, och då brukade vi titta på film eller göra något annat kul. Men i och med mitt immunförsvar inte var bra, så fick jag inte leka så ofta med kompisar då de kanske var lite förkylda bara och det var inte bra alls om jag skulle bli sjuk, ännu sjukare än vad jag redan var.
Det var en kväll vi tittade på Titanic, och sen helt plötsligt mådde jag dåligt och vi kollade om jag hade feber. Jag hade över 40 graders feber, och det blev akut in med ambulans! Detta tog ju på mamma och pappas, och även systers krafter då de inte kunde få en liten lugn kväll utan att något skulle ställa till det. Allt de och jag ville ha var lugn och ro, men inte än fick vi det. Men snart.

Jag behandlades hela tiden på sjukhuset med hopp om att jag skulle klara det och att jag skulle bli bättre. Jag blev 6 år gammal, men förstod ändå inte riktigt vad det var som drabbat mig. Jag förstod inte, eller ville egentligen inte förstå vad som hänt mig och varför jag spenderat en hel del av min barndom på ett sjukhus med massa slangar runt och i mig. Jag ville bara bli frisk, leka som vilket annat barn som helst, kunna vara ute och skita ner sig med sina kompisar, titta på Titanic i lugn och ro. Jag ville därifrån. Många gånger då jag inte förstod vad det var med mig, så kunde jag gråta mig till sömns just för att jag inte förstod vad som hände med mig och varför mamma, pappa och syster nästan alltid var ledsna. Var det något jag hade gjort? Vad var det egentligen? Men alltid så grät jag i både tystnad och smyg för att jag inte ville visa det för mamma, pappa och syster. De behövde inte mer att oroa sig över eller tänka på än vad de redan hade och gjorde.

Sen kom det den dagen vi alla väntat på, när vi inte behövde oroa sig över något - Jag blev frisk. Vid 6 års ålder blev jag frisk, jag behövde inte ligga på sjukhus mer, jag behövde inte få massor av mediciner varje dag, jag behövde inte gråta eller se min familj vara ledsen längre. Jag fick vara barn igen!
Men inte förrän vid 11 års ålder blev jag helt friskförklarad, då man inte vill ta några risker för det alltid kan finnas någon sorts av "biverkning" i kroppen som kan komma ett tag efter. 11 år gammal och friskförklarad, jag gick då i fjärde klass och lekte som alla andra barn gjorde. Glatt och hade inga problem alls i världen. Jo, att min kompis inte kunde leka efter skolan - DET var det värsta som kunde hända, allt annat var som att gå på moln. Det var inte många som visste om att jag varit sjuk, då jag hunnit bli frisk när jag började skolan. Men det var fortfarande ett känsligt ämne, det var det alltid. I början i skolan fick jag inte använda de offentliga toaletterna för mitt immunförsvar inte var helt bra ännu, och detta ledde till frågor från kompisarna i klassen där jag egentligen inte hade något bra svar utan fick hitta på något. Med tiden blev det bättre, jag blev äldre och tänkte inte så mycket på att jag varit sjuk men det kom upp i huvudet då och då. Jag insåg nog inte förrän vid 12-13 års åldern vilken tur jag haft. Av 4 barn som drabbas, överlever 3, och jag var en av de 3! Jag hade 25% chans att överleva om man räknar det på det sättet att det är en av de 4 som inte klarar det, men oddsen var på min sida vilket jag är väldigt tacksam för idag.

Jag vet inte vad jag skulle gjort utan mina föräldrar, min syster, mina vänner eller släkt då detta var igång. Jag är stolt över min familj, för de klarat sig igenom en sådan sak hur bra som helst. Att de aldrig gett upp om mig, utan tänkt precis tvärtom. De gjorde även mig en tjänst när de fotograferade och filmade under min tid då jag var tid. Andra föräldrar tyckte det var konstigt att de filmade när jag var ute och lekte på sjukhus området med Falun bredvid mig, sjukhuskläder på mig och inget hår på huvudet. De tänkte att sådana minnen vill ingen ha kvar, men mamma och pappa tänkte precis tvärtom. Vad händer om jag vill se hur jag såg ut när jag var sjuk, om jag vill se något speciellt från tiden jag låg på sjukhuset. Tänk om jag vill komma ihåg det och visa för mina barn och man? Och det var just det som hände, jag ville se hur jag såg ut och hur allting var under den tiden för man höll på och glömma lite då jag inte var alls gammal. I början hade jag problem med att prata om det, jag blev alltid ledsen och började gråta. Men idag har jag inga problem nästan att prata om det, klart att man kan få tårar i ögonen men man klarar av det! Jag kan någon gång sitta och stirra på ett och samma foto där jag sitter helt tjock, äter chokladpudding och har små fjun uppe på huvudet bara. Man vet inte om man ska le eller gråta, vad som är rätt och vad som är fel? Men jag fäller ibland en tår, och ibland så ler jag bara och inser vilken tur jag haft, återigen.

Idag är jag 19 år gammal snart, går sista året på gymnasiet. Ett media-inriktad gymnasium där jag läser Grafisk kommunikation. Målet och drömmen är att jobba på en välkänd tidning eller starta en egen tjej-tidning. Jag bor fortfarande hemma med mina föräldrar, och min storasyster flyttade hemifrån Oktober -10. Har en underbar pojkvän som funnits vid min sida nu sedan 23 Juni 2009! Han vet om det som hänt, och det känns skönt för mig. Om jag skulle vilja prata om det någon gång, så finns han där och lyssnar. Ibland kan även han fälla en tår då han tänker på hur jag, och vi haft det. Jag mår idag bra och tar i princip dagen som den kommer. Jag är väldigt glad och sprallig av mig, och har en konstig humor ibland. Jag är lite av en pojkflicka ibland, då jag kan rapa rakt ut i luften framför min kille eller sitta och spela xbox tillsammans med honom!
Jag ville starta denna insamling för att jag vill att det inte ska vara fler som har 25% att överleva, utan att det ska bli att man har 100% chans att överleva, att man inte drabbas överhuvudtaget helst.
Jag har än idag min gula kanin kvar, han ligger bredvid min säng dag in och dag ut. Det händer fortfarande att man stoppar in små saker i hans rygg och säger ett eller två ord till honom. Han är fortfarande min bästis. Därför valde jag att döpa denna insamling till den lilla, gula kaninen för han är den som också alltid varit vid min sida ända sen min dopdag, och alltid lyssnat på mig.