Din vara har lagts i varukorgen Gå direkt till kassan eller

Pappas värsta dag hittills

När vi kommer till barnkliniken får vi samma rum som sist. Ganska omgående kommer överläkaren in. Hon har följt Björn sen hans första vecka. Genom första lunginflammationen, den långa utredningen innan vi fick svaret om hans kromosomavvikelse, det var hon som la in oss vid nästa lunginflammation. Hon är bra, känns nästan som en vän till familjen och hon är bra på tackla pappas oro.

Hon ser lite bekymrad ut. Björns värden är riktigt dåliga. Han ska få dropp, antibiotika och under morgondagen ska vi med ambulansflyg till Umeå. Dagen löper på och till kvällen ska Björn få en ny PVK då den andra blivit böjd och inte går att ge antibiotika eller dropp genom. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Det tar många timmar och klockan 22 ska Björn ha antibiotika.

Efter ett par timmars försök konstaterar första teamet som försökt att det inte går. Läkaren säger att det måste gå, för Björn måste få antibiotika och dropp då CRP stiger kraftigt. Alternativet är att flygas till Umeå redan samma natt för att operera in en CVK. 

Det känns inte som ett bra tecken att överläkaren suttit och assisterat när den lugna och duktiga sköterskan i hennes försök att sätta nål. Jag vet inte om det stämmer, men det känns som att det var en tjänst till mig då jag under ytan som personalen nog såg rakt genom var lika rädd som den gråtande pojken i min famn.  Efter vad som framstår som en evighet med en skrikande pojke i min famn får vi in en PVK bortåt midnatt.  Jag tror att det pågick i ca fyra timmar och jag kände mig kräkfärdig och svimfärdig. 

Natten var hemsk. Björn var uppjagad och somnade först vid två. Nästa provtagning var klockan fyra och det kändes som att jag inte sovit alls när jag nästa morgon vaknade till vad som kändes som världens bakfylla. 

Eftersom att det varit så problematiskt att sätta in PVK-porten var man rädd att köra önskat droppflöde om 70 ml/h. Skulle PVKn gå sönder eller kärlet brista skulle det innebära att möjligheterna att ge antibiotika eller dropp skulle försvåras avsevärt. Mängden vätska sätts istället till 30 ml/h och jag ska försöka få i Björn så mycket vätska som möjligt. 

Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Björn är slutkörd och vill inte dricka. När febern stiger dricker han väldigt glupskt, men kräks istället våldsamt upp det han fått i sig. Jag känner mig helt slutkörd efter natten, har inte ätit på över 24 timmar och när jag försöker få i mig mat så känner jag mig spyfärdig.

Under eftermiddagen får de ner febern en del, jag lyckas få i Björn en del vätska och efter att själv ha kräkts även mig själv en del vätska och en filtallrik. Vi får packa ihop våra saker och ambulansen hämtar oss och kör oss till flygplatsen där ambulansflyget väntar. Jag tror att det bara kan ha tagit ett par minuter innan vi lyfter. 

Jag får lägga mig på en bår och spänns fast och Björn blir fastspänd på mig. Ganska snart känner jag att febern stiger och när vi landar ligger han med neddragna byxor och uppknäppt tröja för att försöka hålla hans temperatur i schack. Björn är trots allt lite nyfiken på vad som händer och han får ett Bamse-gosedjur med en air ambulance-halsduk.

En ambulans väntar på landningsbanan och kör oss till Barn 3, onkologen där de ger ytterligare antibiotika, höjer droppet och ger febernedsättande intravenöst.

Camilla har kört med vår nyfödda dotter från Jokkmokk och är redan på rummet. Det är en oerhörd lättnad att få ha henne där. 

Nästa morgon väcks vi för att Björn ska sövas för benmärgsbiopsi och få en CVK inopererad. Det hela går relativt fort och efter bara ett par timmar får jag gå ner och möta en ganska sur kille som kämpar för att slita ut de sonder och slangar som går in i hans kropp. 

Strax efter att vi kommit upp på rummet igen så kommer två läkare och en sjuksköterska in och bekräftar att de funnit att Björn har leukemi, ALL. De informerar om behandlingen och visar ett schema om hur de närmaste fyra veckornas behandling kommer att se ut. Kortison, cytostatika, smärtlindring, vätskemängder och vad vi kan förvänta oss kring hur Björn kommer må. Av kortisonet kan vi utöver att han kommer att svälla upp förvänta oss att han kommer att bli antingen väldigt arg eller väldigt nedstämd. Cytostatikan kommer sannolikt göra att han får ont i nerverna, men mot det kommer han erhålla smärtlindring.

Imorgon, måndag, ska Björn sövas igen för en magnetkameraundersökning av ryggraden.

Hej, behöver du hjälp?

Välkommen till Barncancerfondens Digitala Givarservice! Ställ frågor, rapportera problem och hjälp oss med förslag och idéer. Vi svarar måndag-torsdag från klockan 09.00-17.00 och fredagar 09.00-15.00.

Ring eller maila oss!

020-90 20 90 info@barncancerfonden.se Till Supportforum