Valp i sikte

Yngste sonen hade önskat sig en valp i flera år. Det var totalt otänkbart att skaffa en under behandlingstiden, och när sonen började hämta sig hade jag heltidsanställning.

Vi gick ändå till något som kallades för ”Goldendagen” förra året och hoppades få hälsa på många hundar. Bara två personer var intresserade av att tala med oss – lite märkligt, tycker jag, då en valp ju inte är gratis och kennlar borde vara intresserade av presumtiva ägare.

När det var dags i våras beslöt vi oss för att fråga den ena kenneln först och sedan fortsätta med en annan om det inte blev napp. Lyckligtvis blev det napp på första stället. Parning var planerad – och den 19 april i år kom åtta underbara golden retriever-valpar till världen: fyra tikar och fyra hannar. Mamma Tindra tog väl hand om dem den första tiden.  

Äldste sonen sa: ”Javisst kan vi skaffa hund, bara den får heta Beowulf!” Eftersom han varit mest negativ tidigare sa vi OK och bad om att få tinga en hanne. En härlig tid följde – besök på kenneln nästan varje helg och undran över vilken valp som skulle bli vår. Här syns faktiskt ”vår” valp vid fyra veckors ålder: herr Gul, som han hette på den tiden, var en nyfiken krabat som var uppe och röjde lite när de andra sov. Men han orkade inte så länge och till sist somnade han också.

Sedan den 14 juni bor då Beowulf hos oss. Jag tänker inte ens låtsas vara någon valpexpert – det är omöjligt när han är den första hund jag sett på riktigt nära håll – men jag vill berätta om hur vi har det med vår lille buse.

Det är inte helt lätt att vara nybliven valpfamilj. I början blev det många och täta turer ut för att kissa. Ändå hjälpte det inte i alla lägen. Någon natt hände en handfull olyckor trots att vi var noga med att gå ut strax innan vi somnade själva. Efter åtta veckor är livet trots allt lättare. Det känns som om det är länge sedan vi behövde torka några fläckar inomhus. Vi är fortfarande flitiga med turerna till trädgården och de närmaste omgivningarna, som han får upptäcka i sin egen takt.

Dagen är ännu ganska inrutad av måltider och tillhörande ”utflykter” för att förhindra olyckor och för att aktivera vår nyaste familjemedlem. När han är ute, även om han ätit alldeles nyss, har han mest en sak i huvudet: mat, och det är ett ganska vitt begrepp. Där ingår kvistar, småsten och djurspillning, så man får hålla extremt god koll på vad som ligger på marken – och om det är kvar när ”dammsugaren” passerat. Eller så kan man sysselsätta sig med att fylla på vattenskålen i trädgården. Många gånger. Innehållet ändras nämligen från vatten till jord ganska snabbt. Jag undrar om det har något samband med vissa busbeteenden?

Tätt efter matfixeringen kommer ett utpräglat bit- och tuggbehov. Här är vi som ägare lite kreativa. Bitleksaker är kul en stund. Pipleksak har vi en i trädgården, men inga inne. Att få trasha tomma äggkartonger eller urdiskade plastförpackningar kan vara ett alternativ – och det är han bra på, vår valp!

Numera sover unge herrn i princip hela nätterna. Ett undantag var natten till måndag, då han väckte mig med ett skarpt skall strax efter tre på morgonen. Det visade sig att han behövde göra diverse saker utomhus. En påse har man alltid med sig i fickan, om man har en sådan, och om inte så har vi en smart liten påsrulle med lavendeldoft att sätta på kopplet ”för att göra upptagningen till en angenämare upplevelse”. (Tankar man gärna får mitt i natten när man läser floskler: ”hur tänkte den copywritern?”) Nåväl, när han kom in igen satt vår förstfödde och väntade på honom med ursäkten: ”Dörren hade ändå väckt mig!” – fast i verkligheten handlade det om att säga godnatt till valpen.

De senaste veckorna har vår lille buse, som redan passerat 16 kg, lärt sig inte bara att bita utan också att hoppa längre upp. Det är inte världens bästa kombination. Men han kan också komma på befallning, sitta vackert, söka ögonkontakt med sina ägare – och vänta. Det här är en av mina favoritsyner:

Yngste sonen har blivit lite ansatt av nafsandena och ett tag var han närmast rädd för valpen. Nu börjar han kunna närma sig igen i sin egen takt, och när vi är borta saknar han sin nyaste vän. Äldste sonen, som var tveksam till hund, kommer ofta ut när jag är ute och vill leka och lära Beo nya trick. ”Bita Bob” är ett trick han gärna visar – vi ser på med viss förtjusning hur en Byggare Bob-mjukisdocka förlorar mer och mer av sitt utseende, för att inte tala om huvudet.

För den som nu blir förskräckt kan jag visa en bild av hur Bob fick fira jul hemma hos oss förra året, på äldste sonens initiativ men ivrigt påhejad av lillebror.

Det är ändå värt allt besvär. De senaste åren har vi alla varit stillasittande alldeles för mycket, men det är det slut på nu, och det är bara bra. Det är inte många stunder någon av oss får sitta ner, inte med en sådan livlig krabat. Allteftersom utflykterna ökar i längd och hastighet kommer hela familjen att må väldigt mycket bättre.

Sist men inte minst: oavsett vilket humör någon i familjen är på när de har varit borta en kortare eller längre stund och kommer innanför dörren så bryr sig inte Beowulf om det. Han har så gott som bara ett känsloläge: svansen går som den mattpiska och den som har anlänt senast blir för det mesta ivrigt pussad – eller mycket ivrigt pussad.

Man är aldrig så välkommen hem som när man har en hund.

//Kristina Runyeon-Odeberg Fotograf: Hans Odeberg