Vad ska jag säga?

Många som står nära en drabbad familj upplever det svårt att bemöta dem och orka finnas kvar. Många föräldrar jag möter som drabbats av barncancer vittnar om vänner som försvann när barnet blev sjukt.

Jag själv tänker på hur jag ofta reagerar med att vilja GE det jag själv skulle vilja FÅ i samma situation. Vi utgår ofta ifrån oss själva när vi försöker förstå andra. Problemet med det är ju att vi längtar efter och behöver olika saker. Jag vill ha många människor omkring mig när jag har det svårt. Jag behöver känna att jag inte är ensam, att jag är omgiven av "de mina".

Den jag vill hjälpa och finnas till för kanske tvärtom inte orkar befatta sig med någon annan och bara vill vara i fred. Vi behöver bli bättre på att tala om vad vi behöver. Och att be om det. Hur ska vår omgivning förstå vad vi behöver om vi inte vågar berätta det? När jag besöker Barnonkologen och fikar med drabbade föräldrar talar jag om det. Vi måste bli tydligare med vad vi behöver!

När Ivar var sjuk frågade många mig "är det något jag kan göra?". Det är lätt att svara nej på den frågan. Jag menar, vad ska de kunna hjälpa mig med? Min unge har cancer! Men om cancern inte ska få ta allt utrymme i vårt liv så behöver vi låtsas att vi har en vardag. Gräsmattan behöver klippas. Bilen behöver nya däck. Försäkringskassan behöver kontaktas. Och ett syskon ska på kalas och present ska köpas in. Hur ska jag hinna det härifrån sjukhuset? Ett anteckningsblock vid sjukhussängen kan vara bra. Skriv upp vad du behöver hjälp med och när någon frågar kan du föreslå något på listan.

Och vi som står bredvid en drabbad familj måste våga fråga. Vi måste våga vara ärliga i det som är. Vad behöver du nu? Är det något jag kan hjälpa till med? Vi måste inte säga något jättesmart till den som är drabbad, men vi vill ju gärna det. Vi vill säga kloka, tröstande ord som får motparten att må bättre, bli lugn och sluta gråta. Kanske för att vi får kontakt med en del av oss själva som blir rädd när någon gråter? Vi behöver inte vara smarta, det är ok att inte veta hur man ska vara och bete sig, och det viktigaste kanske är att våga finnas kvar. Att våga stanna kvar och låta vännen gråta och prata. Länge om det behövs. Och det är ok och till och med viktigt att vara ärlig. Vi säger ofta att vi förstår hur den andre har det. Som drabbad kan man bli provocerad när någon säger så. DU HAR INTE EN SUSNING! INGEN förstår vad jag går igenom nu.

Det kan vara bättre att säga: "Jag kan inte föreställa mig hur du har det, vill du berätta? Nej. Jag har verkligen ingen aning om vad du går igenom. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har inte hört av mig för att jag är rädd. Rädd för att göra fel. Rädd för att du ska bli ännu mer ledsen. Rädd för att möta mig själv och min egen rädsla för cancer, för döden."

Det absolut viktigaste budskapet till dig som står nära en drabbad familj är att du ska se till att din egen vardag fungerar. Du behöver nu ta ansvar för att din familj fungerar och att ni kan njuta av livet. Just för att du kan det. Om du ska orka finnas kvar hela vägen genom en jobbig period i din väns liv måste du säkra upp att din egen tillvaro är stadig. Vänd inte upp och ner på din egen vardag och ge ALLT till den drabbade familjen. Det kan vara fantastiskt i stunden, men det håller inte i längden. Gör lite extra köttfärssås när du ändå lagar mat till familjen och åk upp med några matlådor till sjukhuset. När du byter däck på din egen bil kanske du kan göra det på en bil till?

Ibland vill vi göra något men orkar inte träffa familjen. Då kan man ge blod och sen skicka ett sms till den drabbade vännen: " Jag tänker på er. Och har lämnat blod idag." Eller, "Jag tänker på er, och har skänkt en slant till den här organisationen." Ibland är våra egna liv så krävande att vi inte orkar finnas till för en drabbad vän alls. Så kan det vara. Och det är ok.

//Helene Kindstedt